la roulette

Jag tror att om man ska säga något om Neapel så ska man börja i hamnen.

Allt som existerar passerar här, skrev Roberto Saviano i Gomorra. Det var han som lärde mig att om man ska säga något om Neapel så ska man börja i hamnen. På några få timmar passerar genom denna hamn de kläder som ungdomar i Paris kommer att bära i en månad, fiskpinnarna som kommer att ätas i Brescia under ett år, de armbandsur som kommer att sitta runt katalanernas handleder, sidenet i alla engelska kläder under en hel säsong. Med en kuststräcka på en dryg mil är hamnen som en egen stad utanför staden. Och Saviano målar upp en bild av hamnen som en spökstad, där allt konkret – som fiskpinnar, skor, klockor, jeans, tv-spel, färdbevis, tullpapper och kvitton – förvandlas till något abstrakt eller till och med försvinner helt. Tricket är att leverera varan till beställaren utan att någon byråkrati eller administration kommer emellan. En ljudlös snabbhet, skriver han om hamnens effektivitet, och dess totala avsaknad av mänsklig närvaro. Allt är ett myller av enorma fartyg, truckar och hundratusentals containrar. Människorna som faktiskt arbetar i hamnen kommer, precis som varorna i containrarna, i en strid ström från Kina. Men i samma stund som de tar jobb i hamnen upphör de att vara individer. Utan giltiga papper, precis som fartygen som passerar, är de lika utbytbara som de är många. För en liten avgift kan de få sina kroppar tillbakaskickade till Kina för en riktig begravning efter att de avlidit. Ingen lämnar hamnen i livet. Vad man gör med kropparna som inte skeppas till Kina vill vi inte veta.

Nu vill vi resa vidare norrut, in mot stan. Men eftersom den här bloggen ännu inte omsätter nog med euros att skicka mig på studiebesök i Sydeuropa får jag nöja mig med att lyssna på någon som varit där, och kursivera deras text.

Vi åker i ett nedklottrat tunnelbanetåg. När vi kommer ut ur tunnlarna skakar vi fram längs ett betonglandskap. Viadukter, påfarter, broar och bostadshus, allt i en betong som blivit lätt gul av solskenet. Tågets oväsen gör det omöjligt att prata med varandra. Vi sitter tysta och ser på omgivningen där väggarna är sprejade med slagord i svart och blått. Det står att klubbägarna till Napoli är skurkar. På en vägg har någon skrivit en fråga: ”Var är jobben du lovade oss Silvio?” Vi är på väg mot en krigszon...

Orden inleder Malena Johansson och Mats Lernbys ’Disamore’. De börjar sin italienska fotbollsresa i Neapel, och jag tror det är ett bra sätt att introducera själva fotbollen här –  genom graffitin i den napolitanska betongen. Inte för att graffarna är Napolifans och för kampanjer på stans betong, utan för att det är i betongbranchen, även kallad byggbranchen, många av dem som tillhör camorran verkar. Napolis gamle klubbpresident Ferlaino, han som tog Maradona till klubben, och han vars farbror blivit mördad i en camorrauppgörelse, kom därfifrån.

Vi är på väg mot en krigszon. I området Secondigliano strider maffiaklanerna om makten och folk mördas dagligen, men det är inte därför vi är på väg dit. Vi vill se hur man överlever, hur vanligt folk orkar leva i ett sådant helvete, varifrån kraften hämtas för att orka gå upp varje morgon. En utlänning kan helt enkelt inte förstå den oerhörda kraft fotbollen och laget Napolis blå färg skänker sina medborgare. Vi vill se det med egna ögon. Vi vet att fotbollen ingen annanstans i Europa betyder så mycket som just här i Neapel. Så samtidigt som vi är på väg mot en krigszon är vi också på väg mot den största av kärlekar.

Fina ord såklart, men allt det där vet vi ju redan. Jag ska ge en annan, något mörkare bild av hur man överlever och varifrån kraften hämtas. Inte för att Johansson och Lernby blundar för Neapels problem, tvärtom, men vi har fått se så mycket av den sidan myntet att jag helt enkelt vill vända på det (även om jag också har för avsikt att gå i den där fotbollsfällan till slut). Och då är vi tillbaka på Saviano igen.

För om byggbranchen utåt sätt kan erbjuda en hyfsad fasad, papper med siffror på, namnunderteckningar och vita (tvättade) pengar, är det något helt annat med den affärsverksamhet som dominerar här i Secondigliano. Det finns inte en enda sorts narkotika som introduceras i Europa som inte först tar vägen om Secondigliano. Jag kan inte översätta klippet, men bilderna berättar allt vi behöver (och vill) veta. Tabletter som kostar en euro att tillverka säljs i ’rätt’ kretsar för över femtio euro. I norra Napoli, där Secondigliano ligger, kostar de femton. Drogerna håller invånarna i ett stenhårt grepp, och även om alla såklart inte ’använder’ är de fler här än någon annanstans. Och den största av kärlekar (om författarna ovan ursäktar att jag lånar deras fina ord för att beskriva något fult), den som fick självaste Maradona på fall, det var varken fotbollen eller fansen i stan, utan alla drogers moder. La cocaína.

Kokainet har gjort samma klassresa i Secondigliano som fotbollen gjorde i England. Det är inte längre en lyxdrog, den är inte exklusiv och den är aldrig otillgänglig. Det är för studenter och arbetare. Det tas efter några timmars övertid för att koppla av, för att fortfarande orka göra något som liknar en mänsklig och levande handling och inte ett surrogat för slit och släp. Kokainet tas av lastbilsförare som ska köra på natten, det tas för att orka sitta i timmar i sträck framför datorn, för att kunna arbeta oavbrutet i veckor utan någon som helst paus. Det är något som tar bort trötthet, ett smärtstillande medel, en hjälp till lycka. Som om det inte räcker med att texten är kursiverad vill jag understryka att det är Savianos ord och inte mina, jag vill inte anklagas för någon olovlig marknadsföring här.

För att lyckas göra klassresan hela vägen var man tvungna att ta kokainet från den strikt kriminella marknaden till den enorma gråzon av småhandel som präglar hela stans kriminella karusell. Ett resultat av det är att de flesta som åker dit för att sälja narkotika är ostraffade sen tidigare och polisen kan omöjligt identifiera några nätverk av droghandlare på gatan - det finns inga. Det finns inte heller längre någon kontroll av droghandeln i Secondigliano utan här gäller total, absolut frihandel. Det tilltalar alla som vill bedriva lite handel vänner emellan, som vill köpa för femton och sälja för hundra och på så sätt tjäna ihop till en semesterresa, en masterexamen eller betala tillbaka på ett lån. Den totala liberaliseringen av narkotikamarknaden har lett till att priserna sjunkit.

Poängen Saviano vill göra är alltså att man inte är del av camorran bara för att man dealar lite. Det är vardag här i norra Napoli. Och för dem som faktiskt är del i camorran finns den inte ens. 'Camorra' är ett begrepp som polisen, journalister och jurister uppfunnit. Man tillhör Systemet. Författaren kallar det för ett maskineri, snarare än en struktur. Sen namnger han fler familjer och klaner som får det här maskineriet att gå runt än vad vi någonsin kan lägga på minnet. Han ägnar ett helt kapitel åt att berätta om vapnet som tagit så många naplitanska liv. Hålen efter en kalasjnikov är perfekta. De gör våldsamma avtryck på pansarglaset, de gröper ur och hackar sönder, de är som trämaskar som tuggar och lämnar efter sig en tunnel. Våldet är så närvarande genom hela historien att det till slut är lätt att glömma att Gomorra inte är en fiktiv John McClane-berättelse, utan att de som dött som flugor genom åren faktiskt varit människor - i eller utanför Systemet - för ett lik kvittar det. Det finns annars en romantiserad bild av maffian som vi fått genom mängder av böcker, filmer och tv-serier. En bild av familjemän, entreprenörer med heder och stolthet som bara använder våldet som en sista utväg. Den bilden raserar Saviano fullständigt, och det är nog en av bokens viktigaste uppgift. Våldet är inte bara en sista utväg, det är lika mycket en förebyggande metod att försäkra sig om sin plats i den infekterade näringskedjan.

Saviano lyckas faktiskt med bedriften att berätta en nästan 400 sidor lång berättelse från Neapel utan att ge fotbollen mer plats än några parenteser. Och det gör ju inte så mycket egentligen. Vi vet att den finns där. Att den är minst lika närvarande som våldet, drogerna, fiskpinnarna och klockorna. Och tillsammans med alla dokument och reportage vi matas med om Napoli, staden och fansen ger Saviano oss en verklighetens käftsmäll av vad som försegår i stan mellan matcherna på San Paolo. Och därför ville jag med den här samlingen citat lite lätt konkretisera vad som ryms i det där maffiabegreppet som man alltid slänger sig med när man diskuterar Neapel.

Och förhoppningen är väl någonstans att bilden av allt det fula – det genomkorrupta samhället och den hopplösa kampen mot drogerna och våldet – kan hjälpa oss att förstå varför man håller så otroligt hårt i det finaste man har.

Ett litet livstecken kanske kan lugna alla fans där ute.

Medan vi precis rott i land kvalet till EM nästa sommar har de fullt upp där ute i den stora världen (kolla en jordglob, Europa är inte så stort som Merkel och Sarkozy vill göra gällande) att kvala in till det stora världsmästerskapet. Och i Rio rensar, städar och pyntar värden redan nu favelan inför festen. Tanken är att VM ska bli mer som Copacabana än Guds Stad. Vad mer som hänt sen sist? Tja, England har vunnit över Sverige för första gången sen typ månlandningen och Tipsextra, och det känns väl rimligt att tro att vi promenerar på Mars innan vi slår öborna igen. FIFA:s president Blatter är rasist. Men det gör ingenting, för det finns ingen rasism. Bosnien förlorade, men Erik Niva kan ändå hämta ut ett bosniskt hederspass på ambassaden i dagarna. Rasisten och tjejtjusaren Blatter har inte heller någon aning om hur en jordglob ser ut, och Australien leder sin kvalgrupp före Saudiarabien, Oman och Thailand.

Våra fienders fiender är våra vänner, brukar det inte heta så? Australien var ju också sugna på att hålla den där festen om sisådär tio år, och man nöjde sig inte med att rynka på näsan och ställa besvärliga frågor när det stod klart att Qatars partyprinsar placerat fler bruna kuvert innanför FIFA-kavajerna än man själva mäktat med. Man krävde hela VM-kampanjsinsatsen tillbaka, på x antal hundra miljoner i en valuta jag inte minns vilken – det var en principfråga tyckte man. Bäst i PR-videon är när Nicole Kidman trycker på att Australien är en 'strong, stable demcracy.' Man kommer naturligtvis inte få en dollar tillbaka, men man kommer heller inte behöva skicka ut militären i slummen med högtrycksspruta. Och man kommer inte behöva bygga nya dyra och för stora arenor än på ett tag, vilket för mig in på den lilla berättelse jag tänkte berätta här (se det som något att ha vid sidan av det man har vid sidan av kaffet på sin eftermiddagsfika). Hela storyn och bilderna kommer från finfina Pitch Invasion.

Den här texten är kanske inte så aktuell just nu, den borde egentligen skrivits för några månader sen när det lottades, alternativt om tio år när det är dags (och då är la roulette nerlagd). Å andra sidan, lite FIFA-bashing och trasiga arenor har vi alltid tid för.

Vi är i Sydney, hos en gammal ungersk invandrarklubb – som i likhet med alla andra invandrarklubbar i landet tvingats putsa om fasaden en aning. Från början hette man bara Budapest verkar det som, sen St Georges-Budapest och sen bara St George – hur som helst bildades klubben strax efter andra världskriget och var en av pionjärklubbarna på den australiensiska scenen. När scenen skulle renoveras blev man St Georges Saints istället. I början av 1970-talet var klubben en dominant maktfaktor i landet. Man vann en internationell cup i Tokyo med andra inbjudna klubblag – en bedrift som klubben själv säger är den största någonsin av ett australiensiskt lag. Man skickade fem spelare till landslagets VM-äventyr i Västtyskland 1974, och man vann fyra regionala mästerskap i New South Wales på 1960- och 1970-talet innan National Soccer League (NSL) bildades 1977. Klubben nämner bara de tre gånger man vann grundserien på sin officiella hemsida, men officiellt blev man ändå mästare efter slutspel vid fyra tillfällen. Jag kan gilla klubbens tolkning. Nationella mästare blev man trots allt bara en gång – 1983, med en poängs marginal före giganten Sydney City.

Sin arena – St Georges Stadium – har man i Barton Park i stadsdelen Banksia i södra Sydney, med bara kanalen mellan sig och Sydneys flygplats. Den stod klar till klubbens andra säsong i NSL år 1978, och var alltså mästarna hem fem år senare. Den tog 15 000 åskådare och St Geroges publik har beskrivits som både livlig och passionerad. Inte ens 30 år har gått sedan dess och St George har tagit ett par stora steg tillbaka i seriesystemet där man nu spelar i den regionala andradivisionen.

När vi ser arenan känns 30 år genast som en väldigt lång tid. Precis som i fallet Filadelfia har det diskuterats nybyggen och finansiärer lite då och då, men utan att det fått någon synlig effekt på platsen. Tydligen spelar Tim Cahills bror i klubben idag, men man kan ju undra om bröderna talar samma språk när de snackar om helgens matcher.

Samtidigt räcker de här bilderna på en förortsarenas totala förfall för att jag, om jag haft en FIFA-kavaj, lagt min retroaktiva röst på Australien som VM-värd. Den här bunten bråte och sprucken cement är hem till en hel del fotbollshistoria, och till ett högst mediokert förortslag, det kan vara värt att påminna m medan ruinerna fortfarande finns kvar, nästan likt gravstenar kring den gamle och sjuka klubben. Arenorna man bygger och renoverar i Qatar kommer inte bli mål för de lokala graffarna – de ska visst monteras ner och skeppas iväg någonstans efter att festen tagit slut. Vi håller en tumme för att ingen av dem hamnar i Barton Park.

Efter två sömniga Champions League-dagar är det så äntligen dags för vår favorittävling igen. Cupen mellan de bästa mittenklubbarna och de sämsta mästarklubbarna i Europa.

Jag hade tänkt göra en liten genomgång av kaptenerna i alla 48 lag som spelar ikväll, men hann inte riktigt så långt. Kaptenen ska ju vara en slags kulturbärare för klubben. Eller ja, vår kulturminister hade väl alt att kalla det för 'underhållningsbärare', men vi gillar kultur här. Så till den grad att jag slängt in några gamla stenar, hus och träd i leken också, mest för skojs skull. Det blir alltså en finkulturell symbol från varje stad, jämte en fulkulturell lagkapten. Sen finns det ju även finkulturella klubbar, precis som det finns Red Bull Salzburg.

Det här blir inte en serie i tolv delar, det är jättejobbigt att hålla reda på alla kyrkor och stenar och jag vet ärligt talat inte vad vi ska med den här informationen till. Men gjort är gjort, så nu kör vi.

Och det börjar i öst. Hemmalaget finner vi i en stad centralt belägen i det europeiska Ryssland (vilket alltså innebär att stan ligger i västra Ryssland). Och med drygt en miljon invånare kvalar man in som landets åttonde största stad. Här finns ett stort universitet med över 140 000 studenter, och det verkar också finnas ett hyfsat utbud av så kallade sevärdheter. En sådan som nog pryder de flesta turistbroschyrers framsida är Söyembikä Tower (på engelska), döpt efter en gammal lokal hjälte. Skrönan säger att Ivan den förskräcklige lät bygga tornet åt drottningen av vår stad – Söyembikä – som en kärleksförklaring. Hon hade lovat att gifta sig med Ivan om han bara kunde bygga ett torn i sju etage på sju dagar. När Ivan så byggt tornet (som faktiskt bara består av sex våningar) gick Söyembikä de 58 metrarna upp till toppen, och när hon blickade ut över sin vackra hemstad och dess folk blev hon så överväldigad av känslor att hon bestämde sig för att hon inte kunde gifta sig med Moskvatyrannen – så hon hoppade. Detta var år 1554.

Men faktum är att historiker inte verkar vara helt ense om när tornet byggdes. Det mesta lutar nog åt att det var någon gång i skiftet mellan 1600- och 1700-talet. Faktum är också att tornet lutar. Två gånger på 1900-talet har man stabiliserat upp det för att det inte ska ramla omkull, men en liten charmig lutning har det kvar än i dag – Söyembikäs förlovningstorn.

Gästerna då, har de något att komma med? Jovars. Man har väl inga självmordstorn eller så, men väl en väldigt gammal kyrka. Angilikanska kyrkan All Hallows Church ligger i norra London, och församlingen hör till vår klubbs stadsdel. Den byggdes på 1100-talet och ska ha varit en gåva från den skotska regenten Daivid I av Skottland, för att stärka relationen mellan kungahusen. I kyrkans trädgård har man en massa idegranar, som importerades från Irland för över tusen år sen.

Det var absolut inte meningen när jag började med detta men just i norra London finns en särskilt tydlig koppling mellan det fina och det fula. För i All Hallows fanns en bibelklass, som leddes av E. L. Sprylions, och i den klassen fanns grundarna till den fotbollsklubb som bildades år 1882 i norra London.

Rubin Kazan                                            -                Tottenham

Och så var det kaptenerna, orkar de bära kulturen på sina axlar? Roman Sharamov är som de flesta andra ryssar i Kazan från Moskva - vilket så klart ringer illa i Söyembikäs öron. Och han gör sin andra sejour i klubben, det kan ju både vara till hans fördel och nackdel. Men 35-åringen har ändå 222 matcher i Rubin så visst får man godkänt här. Tottenhamkaptenen är född i London och har aldrig haft en annan klubblagströja på sig än Spurs. I den mån han faktiskt spelar fotboll är han dessutom en duglig försvarare. Ledley King - kulturbäraren.

Italien och gamla byggnader är en väg vi vandrat längs många gånger förut. Därför tar jag ingen byggnad i huvudstaden – utan väljer istället en gammal väg. Via Appia kopplade samman Rom med Brindisi i Apulien i söder. Det är väl inget vägbygge man hade skrytit med i dag kanske men när den byggdes ett par hundra år före år 0 var det en stor grej. Vägen är döpt efter Appius Claudius Caecus, en censor (högt uppsatt politiker som sysslar med skatteindrivning och grejer) i det gamla Romarriket. Det ska ju sägas förstås att landmärket är varken specifikt för vår stad (även om den såklart utgick härifrån) eller för vår klubbs geografiska läge i staden. Men den var viktig ur både militär och affärsmässig synpunkt. Och den kommer dessutom med en fin slogan.

Appia teritur regina longarum viarum.

Via Appia är drottningen av långa vägar.

Jag tror nog inte gästerna från bergen tar Via Appia till kvällens match. Delvis för att det skulle bli en omväg, men också för att det inte är en 'väg' i dagens bemärkelse. Österrikarna verkar lämna en hel massa kultur efter sig hemma i landets största stad. Jag har valt en sten på en plats där det en gång fanns ett slott. Det låter kanske alltför upphetsande, men det finns en koppling i det att slottet som inte finns kvar byggdes av dem som står på andra sidan mittlinjen i kväll när domaren blåser för avspark. Det är ingen högoddsare så klart att det finns en romersk byggnad i stan (det finns till och med romerksa byggnader i lösgodispåsen) men det passar lite extra bra att lyfta fram en sådan just i dag. Lindenhof heter hur som helst platsen.

På 1700-talet fann man en gammal gravsten på platsen med romarnas namn på vår stad inristat - Turïcum. När det begav sig var platsen en skatteinsamlingspunkt (minns vår vän Appius). Slottet ska ha förfallit någon gång innan år 1000, och då byggdes det om till ett (rätt exklusivt) bostadshus till Ludvig den tyske. 1798 svors eden till den Helvetiska republikens konstutition på platsen, det är väl också ärt att nämna antar jag.

Lazio                                                      -                            Zürich

Laziokaptenen Tommaso Rocchi är en sån där rivig anfallarkapten, lite som vår favoritkapten Fabrizio Miccoli, men han är också en symbol för lite andra värderingar. Kaptenen är född i Venedig i norr och hade aldrig representerat en sydklubb innan flytten till huvudstan. Men Rocchi har varit i Lazio sedan 2004 och han gör sin 222:a match i kväll - så det är klart han får godkänt här. Bortalaget hade till och med förra säsongen Hannu Tihinens finska vänsterarm innanför bindeln, men nu kör man med en hemmakapten igen efter att Tihinen lagt av. Silvan Aegerter, 31-årig mittfältare som kom till Zürich från FC Thun 2007. Han har hunnit göra 93 matcher för de Laziofärgade schweizarna. Jag ska ju ärligt erkänna att jag varken känner honom eller klubben väl nog att ge ett omdöme här, men jag hittade i alla fall en bra kaptensbild på honom. Håll till godo.

Och blir vi trötta av att bära runt på en massa kultur hela dagen kan vi släppa det och bara kolla på lite fotboll istället.