la roulette

Ger man sig aldrig ut på det djupa lär man sig aldrig att simma. Därför tänkte jag att vi skulle diskutera lite ekonomi i dag. Intäkter, saldon, resultat, balansräkningar och årsredovisningar och vinster. Ni känner säkert igen det. Fast nu var det rea på sista minuten-resor till Grekland så de aktuella glosorna för den här gången är snarare förlusterm, lån, kostnader, underskott, åtstramningar och konkurshot. Grekland badar alltså i ekonomiska problem. Jag dyker gärna i, fast då får det vara iklädd både flytväst och såna där luftkuddar.

Vad jag försöker säga med de här blöta metaforerna är att jag nog tar det lite lugnt med de allra tyngsta analyserna om Greklands ekonomi, för att istället vaska fram en gammal rapport eller två om fotbollsklubbarnas ekonomiska situation – sen hoppas vi i vanlig ordning att de kan ge oss lite inblick i det som hänt utanför fotbollsplanerna och kanslierna.

Ett världshav skiljer Grekland och Urugay, men ländernas moderna historia och fotbollshistoria kan vi ändå jämföra. Båda länderna har på 1900-talet haft inhemska väpnade konflikter, följt av att en militärjunta styrt landet – i Grekland mellan åren 1967-1974. Det grekiska folket är politiskt splittrat i höger (Ny Demokrati) och vänster (PASOK –’Panhellenska Socialistiska Rörelsen’), och de två stora partierna har turats om att styra landet sedan 1975, men inte i mer än två mandatperioder var i taget. I dag är presidenten – Karolos Papoulias –  en vänsterman. Grekland, precis som Uruguay, är väldigt centraliserat och både den politiska makten och fotbolls stormakter finns i huvudstaden.

Aten och Thessaloniki, Greklands näst största stad, rymmer över hälften av landets invånare, men det är bara Atens tre största klubbar som i praktiken tävlar om mästerskapet. Sex gånger har en klubb utanför Aten vunnit ligan, senast Larisa (från Larisa) 1988. Aris och PAOK från Thessaloniki har vunnit tre respektive två gånger, annars har allt handlat om de tre Atenklubbarna Olympiakos (38-faldiga mästare), Panathinaikos (med 20 titlar) och AEK (med elva). Superligan grundades 1959 (innan dess bestod mästerskapet i regionala serier med slutspel) och omorganiserades 2006. Innan några högljudda protester trillar in får jag väl klargöra att Olympiakos formellt är från staden Pireus som omfattas av Atens storstadsområde, och i alla relevanta avseenden är man en Atenklubb.

Det var lite lätt politisk- och fotbollshistoria. Där bottnar vi ju utan vidare. Sen var det det där med ekonomin. Vår grekiske forskare Ioannis Douvis från Atens universitet har alltså gjort en studie tillsammans med en portugisisk kollega, där man jämför effektiviviteten i länderans respetive högsta fotbollsliga. Jag ska förklara vad som ingår ingår i begreppet efterhand, först ska sägas att jag inte kommer lägga någon energi på den portugisiska delen av studien här. Studiens resultat publicerades 2008, men själva undersökningen gäller åren 1999-2003, och hur  klubbarnas effektivitet utvecklades under tiden. Och det är klart att det är en kort period att dra några större slutsatser ifrån, men nu är det den studien vi har att tillgå. Eller just det, vi har  Panagiotis E. Dimitropoulos studie från 2006 också – han har tittat på hur de nya proffsreglerna som trädde i kraft 1979 påverkat de gekiska klubbarnas ekonomi.

Kort kan sägas att klubbarna i och med den nya lagstiftningen 1979 gick från att vara amatörföreningar till att bli ekonomiska fotbollsföretag. Det är väldigt sent jämfört med övriga fotbollseuropa. Dimitropoulos skriver utförligt hur klubbarnas väg till att bli proffessionella och börsnoterade ska se ut, samt att de måste redovisa sin ekonomi och att förbund och myndighet ska ges insyn för att granska densamma, för att inget ekonomiskt fusk ska förekomma. Det är precis som överallt annars med andra ord. Och det är klart att klubbarna satsade, sålde och byggde.  Bara Aris Thessaloniki F.C. (fjärde mesta mästare med sina tre gamla titlar, minns väl) i högstaligan är i dag en medlemsägd förening.  Efter en del rabblande av skatteregler intressanta förändringar i skattelagstiftningen kommer något som liknar en sammanfattande slutsats. Dimitropoulos menar att omorganisationen av den grekiska elitfotbollen gjordes för sent, och i för långsam takt, vilket ledde till att man tappade mark på övriga jämförbara fotbollsnationer i Europa. Regelverket kring hur klubbarnas intäkter ska skattas är dessutom vagt och godtyckligt menar vår forskare, som efterfrågar att regelverket ses igenom och justeras.

Det verkar vara lite si och så med grekernas vilja att betala skatt, vilket delvis ligger till grund för den situationen man nu befinner sig i. Ett korrupt samhälle och de styrandes inkompetens är också betydande ingredienser. Just kompetensen hos de som bestämmer ifrågasätter Douvis när han ser hur de grekiska klubbarna tappade på de portugisiska under de åren de jämförde ligorna. Man har haft stora problem att göra pengar på publiken, vilket delvis förklaras av att man haft stora problem att locka publik som mindre klubb i en stor stad. Sex av ligans mindre klubbar i de två största städerna får inte ens ihop tio procent av sina intäkter på biljettförsäljning, och kan då heller aldrig utmana de större klubbarna. Vidare lägger de grekiska klubbarna extremt stor del av sina intäkter på spelarlöner, storklubbarna framför allt. Att man gjort så under lång tid har lett till att klubbrna gjorde ett gemensamt underskott på 275 miljoner euro år 2003. Och de största klubbarna var naturligtvis de största syndarna. Enligt grekisk lag borde de fråntagits sin elitlicens menar Douvis, men det vore helt enkelt polititskt självmord att driva frågan från staten – så man har lämnat klubbarna skottskakade att långsamt blöda ihjäl någonstans ute i havet (mina ord, inte forskarens).

AEK rev sin gamla arena Nikos Goumas Stadium, som man spelat på sedan 1930 (klubben grundades 1924), efter löften från kommunen att man skulle bygga nytt. Klubben hade skulder på 100 miljoner euro och såg arenabygget som en möjlighet att börja om och starta en ny satsning. Löftet rann naturligtvis ut i sanden, och klubben flyttade kort därefter in på den nya Olympiastadion som renoverats inför hemma-OS 2004. Och där fick man betala hyra till kommunen istället för att äga sitt eget skrytbygge.

2004 vann Grekland förresten EM i Portugal, det minns ni nog. De sportsliga framgångarna med EM-guldet och OS på hemmaplan överskuggade det katoastrofala ekonomiska påföljder allt byggande, renoverande och organiserande som de gamla spelen hade. OS-optimismen nämns på sina ställen som en betydande droppe i den där bägaren som nu runnit över och lämnat olympiska ringar på det grekiska kaffebordet. Panionios stod också på ruinens brant i början av 2000-talet, och endast genom att utnyttja ett par kryphål i lagstiftningen lyckades man behålla elitlicensen, bland annat genom att byta namn tilll Neos (Nya) Panionios.

Douvis och hans portugisiska kollega listar hur illa det är ställt med klubbarnas skötsel vad gäller deras administriva effektivitet (typ hur väl de sköts), och i kategori tre och fyra (av fyra, alltså de två där det finns mest att förbättra) hittar vi åtta grekiska klubbar och bara två prtugiska. Panathinaikos, Skoda Xanthi, Οlympiakos och PAOK tillhör kategori tre (där man utvecklats på vissa områden men tappat på andra), och  Ionikos, ΑΕΚ, OFI och Aris kategori fyra (där man misslyckats med de mesta i någon utstreckning).

Den grekiska fotbollen har dessutom brottats med ytterligare ett stort problem ända sedan proffessionaliseringen. Huliganism. Man har haft en mängd åtgärdspaket och manifestationer  genom åren för att stävja supportervåldet men utan att närma sig en lösning. En något desperat åtgärd var när man gömde ett derby mellan Panathinaikos och AEK på ön Rhodos. Om något födde förbundets fräcka drag än mer våldsamma reaktioner.

Så. Nu vet vi i alla fall mer om de grekiska klubbarans ekonomi och de styrandes system att kontrollera desamma än vi gjorde för en kvart sen. Och det är ju alltid nåt. Vad vi vet om landets ekonomiska angelägenheter i övrigt är jag inte fullt lika säker på. Man har visst blivit rätt vana att balansera där på ruinens brant, men innan man blundar och hoppar, om än med en livboj runt midjan, gör man som man ofta gör och reagerar. Våldsamt.