la roulette

Skymtar ni augusti där på andra sidan helgen? Har ni ett riktigt jobb kanske ni inte ens skymtar helgen än, men den är på väg. Och sen kommer augusti. Och med det kommer ligabilagorna. Där får vi veta allt om alla klubbar i alla viktiga ligor i alla viktiga länder i den viktiga delen av världen. Det är ofta rätt bra genomgångar, väl värda en plats på den där lilla bordsskivan under den stora bordsskivan på kaffebordet augusti till maj. Har ni inget tvåvåningskaffebord får ni gömma undan bilagan, det är i regel rätt ohyggliga omslag på dessa guider, biblar, superguider och granskningar.

Men eftersom vi lärt oss att man inte ska döma boken efter omslaget eller hunden efter håren är lite konstruktiv kritik på sin plats. Men innan jag börjar svära, sparka och spotta vill jag bara säga att jag ju också förstår att det inte är Mats Olssons fel att den europeiska toppfotbollen ser ut som den gör. Men de skyldiga, de riktigt stora skurkarna, kommer jag aldrig åt. De sitter många våningar upp. Så högt upp att inte ens om vi skriker och svär för full hals hör de oss. Vår allra bästa hoppspark når dem inte över knäna, och om man försöker spotta på dem blir man själv offer för ammunitionen. Och gravitationen. Och det vill vi ju inte så, därför väljer vi ut några jämnstora offer på skolgården istället och ger oss på.

Expressen således. Och nu till min dom. De där bilagorna är elaka byrackor för att de slätar över så mycket av det som gör fotbollen så speciell. Man gör ingen som helst skillnad på klubbar, och vad som gör klubbarna unika, utan packeterar allt i färdiga mallar – redo för oss att välja favoritlag efter snyggast tröja. Och dessutom pryder man boken med ett fult omslag. Nu ska det ju sägas att framför allt de svenska klubbarna verkar rätt dåliga på att ens berätta sina egna berättelser när tillfälle ges. Och det är klart att det här slaget är förlorat för längesen. Det ökade individfokuset finns inte bara i fotbollen, även i musiken och i politiken ser vi samma sak. Vad vi inte ser är en tioåring med en allsvensk klubbs tröja på sig. De tröjsäljande spelarna saknas helt enkelt. Namnet på ryggen (ingen tioåring har en fotbollströja utan namn på ryggen) är långt intressantare än kladdet på framsidan. Om det var bättre förr? Äh, jag lånar den kloke poetartistfilosofen Emil Jensens ord.

Nej, det var inte bättre förr. Men framtiden var bättre förr.

Alltså, om man växer upp med Messi i tv-spel, på fotbollskort, i bilagor, ja, rent av kanske ser honom spela match ibland också, då kanske det är svårt att ta till sig de där allsvenska klubbarna på riktigt. Det är viktigare att ha en stjärna på ryggen än en stjärna vid klubbskölden på bröstet. Och framför allt förstärks problemet om man behandlar Allsvenskan på samma sätt som Premier League i bilagorna. Nu har jag snackat snacket ett tag, men det är klart att jag gillar Premier League (och Messi), bara inte på bekostnad av allt det andra – det som är på riktigt. Så, ska vi dansa dansen? Palla det ruttnaste äpplet och vara det sämsta laget på PES 2011? Klart vi ska. Vi ska till Isle of Man.

Och vi ska göra en sån där härligt vetenskaplig wikipediastudie. Eftersom man ligger inklämd mellan England, Skottland, Irland och Nordirland har man liksom inte kommit undan. Ligan grundades redan 1896, det är nästan 30 år innan Allsvenskan bildades. Trots sina bara drygt 80 000 invånare är man självstyrande på flera områden. Man har tidigare hållt huvudet ovanför vattenytan (bildligt nu) genom jordbruk och gruvindustri, men när det gick ur tiden har man övergått till att satsa på turismen och att göra pengar på pengar. Idag är Isle of Man något av ett skatteparadis, i stil med kungadömet Monaco. I brist på vettiga sysselsättningar har man dessutom satsat på rymden, och kunna konkurrera med all världens Goliats på den fronten.

Skatteparadiset till trots, ligan är, och har alltid varit en amatörliga. Jag tänkte att vi skulle göra ett nedslag i fyra städer och klubbar på ön, det är liksom som upplagt för det. Huvudstaden Douglas (eller Doolish som de gamla kallar den) ligger mitt på östkusten och  rymmer en knapp tredjedel av öns befolkning.  Douglas är öns finanscenter, shoppingstad och den främsta underhållningsstaden (fotbollen hör aldrig dit i turistbroschyrerna, och tack för det). Stans främsta klubb heter St Georges AFC grundades 1919 har  vunnit elva ligatitlar, fem av dem har man tagit på 2000-talet. Varför man skriver på sin hemsida att man bara vunnit ligan fyra gånger kan jag inte svara på, men det stämmer alltså inte. De menar nog sen ligan bytte namn till ’Canada Life (ett försäkringsbolag) Premier League’, men så räknar man inte, högstaligan är högstaligan. Bara så ni vet, St Georges. Nu höll jag på att glömma bort det viktigaste under vårt stopp i huvudstaden. Här är St Georges U11 och de söker en tröjsponsor inför säsongen. Kanske känner du nån som känner nån? Iallafall, sina matcher spelar man på Glencrutchery Road, och allt ser ut precis som vi vill att det ska göra hos Isle of Mans främsta huvudstadsklubb.

Nu lämnar vi huvudstan och drar söderut. Port Erin (Purt Chiarn) är ett av öns främsta turistparadis, orten är känd bland annat för sin sandstrand och sina solnedgångar (här skulle det sitta en wikipediareferens om jag jobbat med noter). I samhället bor bara drygt 3 000 människor, men de har haft tio anledningar att jubla genom fotbollshistorien, och senast för två säsonger sen när Rushen United FC vann sig rätten att sy på den där stjärnan på klubbskölden. Sin främsta rivalitet har man med Peel, västkustklubben som vi snart ska besöka, och det verkar vara fiskarrelaterat på något sätt. Städerna kanske konkurreat om fångsten genom historien eller något liknande. Eftersom deras hemsida verkar ligga nere får vi nöja oss med kuriosa som att klubben är bildad i en kyrka och att mottot lyder Moryn Vannin, det bytyder typ Pride of Mann. På Isle of Mans domarförbunds sida kan vi ändå hitta en bild på Rushens klubbhus, och ett exempel på en klubb som tar samhällsansvar. Hatten av, Rushen.

Så till maktens centrum. Väst. Fotbollsmakten regerar åtminstone här i Peel (Purt ny hInshey). På grund av att man har öns enda katedral kallar man sig öns ’only city’. ’City’ har drygt 4 000 invånare och är alltså en gammal fiskarort. Belägen i väst kallas Peel också ’sunset city’, och kanske är det egentligen det som stör grannarna i syd – att Peel gjort officiellt anspråk på solnedgången. Peel AFC är rasande framgångsrika och fångade i fjol in sin tredje stjärna att sy på tröjan. Grundad redan 1888 har man varit med så gott som från början. På wikipedia står St. Georges som regerande mästare men det är såklart helt uppåt väggarna, Peel vann sin 30:e titel och ingenting annat (även om titeln 1907 verkar omges av vissa kontroverser). Det finns en intressant detalj i mönstret för när Peel (och även andra klubbar) vunnit ligan. Man vinner ofta ett par titlar i taget på Isle of Man, bara fem av de 30 gulden står ’ensamma’. En rimlig förklaring är nog att det inte köps och säljs så mycket i amatörligan, så när du väl får ihop ett bra gäng kan du vinna ett par titlar i stöten. Nedan ser ni ’stans’ katedral och mesta mästarnas huvudläktare på Peel Football Ground.

Vilket trevligt sammanträffande att öns fyra bästa klubbar kommer från fyra olika samhällen från varsin del av ön. Vi fortsätter resan motsols och landar uppe i norr (eller ja, vi får åka runt krönet och ner ett par mil på östkusten, men ändå), i Ramsey  (Rhumsaa). Stan är med sina drygt 7 000 invånare näst störst i landet. Man har en hamn och en pir, som är ett slags landmärke för staden. För ett par år sedan skickade man ut över 3 000 brev till folk på ön och frågade vad de tyckte man skulle göra med den gamla piren. Jag vet inte vad svaret blev. Ramsey FC är elva år äldre än ligan, grundad 1885, och etablerade sig som en stormakt omgående. Storhetstiden hade man 1899-1902 då man vann fyra raka mästerskap. Seanst man vann var 1952, och de senare decennierna har verkligen prövat Ramseys supportrar då man pendlat fram och tillbaka mellan högstaligan och andraligan. Men nu är man uppe igen, och förra säsongen tog man en fin tredjeplats, vilket säkert ger lite framtidshopp till den gamla dominanten. Och på tal om att pröva supportrar kan vi väl ta en liten titt på Ramseys hemmaplan Ballacloan Stadium.

Ibrahimovic kommer aldrig fortsätta sin europeiska ligavinnarsvit i St Georges. Messi och Cristiano Ronaldo kommer aldrig tukampas om skytteligan hos antagonisterna Rushen och Peel. Och Gerrard kommer aldrig ge Ramsey (eller Liverpool) den där efterlängtade titeln de väntat så länge på. Och det är fyra mer än fina anledningar att älska den tolkning av fotbolssporten de gjort på Isle of Man.

I våras skakade jorden om oss och flyttade våra perspektiv. Ett samhälle sköljdes bort och krävde fler offer än vi orkar eller kan räkna till. Då kände vi med det japanska folket. Jag minns att jag försökte översätta bilderna jag såg, men att min översättning inte klarade resan på de nästan tusen milen. Därför var det svårt att förstå innebörden av bilderna på ett trasigt Japan, på alla trasiga människor. Den här gången behöver ingen översätta bilderna. Vi förstår precis vad vi ser. I norrmännen ser vi oss själva, och det gör allting än mer obegripligt. Vi kallar det ena för naturkatastrof, vilket är ett hopplöst konstaterande att det inte är något vi kan påverka eller förebygga. Det är naturens gång. I fredags i Norge var det något helt annat vi såg. Sorgen är sig lik. Analyserna och diskussionen efteråt är det inte.

Den gången i våras skrev jag några rader om Japan och japans fotboll i ett slags försök att, om inte hedra eller plåstra om, så iallafall uppmärksamma. Det behövs inte nu. Det behövs inte skrivas något alls om norsk fotboll, men jag skriver ändå som jag gjorde då, när J-League gjorde uppehåll för att laga ett trasigt land, nu när Tippeligan gjort uppehåll. Med vetskapen om vad som föregår fotbollen hoppas vi att den kan återupptas så snart som möjligt.

Sådär. Har man citerat sig själv i text såhär är man antingen aningen högtravande, eller rimligen tämligen lågpresterande. Även om jag inte tänker sätta någon Norge-etikett på den här texten, kan vi ändå beröra de stora ämnena lite sådär på avstånd från den bottenlöst hemska katastrofen. Det är på en fascistoid ideologi som den norske terroristen hänger upp, och försvarar, sitt våld. Vi kan väl se på en tysk supporterorganisation som tagit avstånd från och bekämpat samma fascistoida ideologier de senaste knappa 20 åren. Bündnis Aktiver Fussballfans (typ Organisationen Aktiva Fotbollsfans) hette tidigare Bündnis Antifaschistischer Fussballfans (Organisationen Antifascistiska Fotbollsfans), men bytte fem år efter grundandet 1993 alltså ut ’antifascister’ mot ’aktiva’ för att tilltala en bredare massa fotbollsfans. Gabriel Kuhn, som jag haft uppe här ett par gånger tidigare, skriver om organisatioens kamp i Tyskland för behålla fotbollens folklighet. Eftersom fotbollen ständigt reproducerar nationalism och en destruktiv våldsromantiserande maskulinitet är den en bra arena att ta kampen mot diskriminering och främlingsfientlighet i, enligt BAFF.

BAFF skapades som en reaktion mot den alltmer neo-nazistiska läktarkulturen som brett ut sig i Tyskland på 80-talet. Det är ett nätverk av olika supporterorganisationer som står på liknande ideologiska grunder. En av sina första aktioner var att sätta stopp för en landskamp mellan Tyskland och England, som skulle ha spelats i Berlin den 20 april 1994. 20 april, Hitlers födelsedag. Som en del i protesterna mobiliserade man en manifestation när det tyska B-landslaget spelade på Millerntor-Stadion, St. Paulis hemmaarena, då 7 000 fans gav den planerade matchen varsitt rött kort. Gerd Dembowski från BAFF, som intervjuas i Kuhns Soccer vs the State, är noga med att påpeka att organisationen inte bildats av ’vänstermänniskor som kommit in i fotbollen utifrån’, utan av vanliga fotbollsfans som blivit politiskt intresserade och sedermera organiserade i egenskap av just fotbollsfans.

En av de frågor man drev som mest intensivt var den om arenornas ståplatssektioner på 1990-talet. I Tyskland, som i många andra länder, dök debatten upp i kölvattnet av de stora läktarkatastrofer som skedde på 1980-talet. Förbund och klubbar var positiva till att införa enbart sittplatser på arenorna. Som främsta skäl sades säkerheten, men vi har goda skäl att tro att det även fanns ett ekonomiskt intresse i att bygga bort ståplatspubliken. Man protesterade utanför fotbollsförbundets huvudkontor i Frankfurt 1994, utanför UEFA:s kontor i Genéve  året därpå, och sedan spreds sig protesterna över hela Europa. När Tyskland arrangerade VM 2006 var ämnet på tapeten igen, och då protesterade man igen med slogans som ’Four Weeks World Cup – Sitting for a Lifetime’. Dembowski är nöjd med utgången, att ståplatsläktarna i Tyskland bevarats, men han är kanske än nöjdare med att Tyskland ofta används som ett framgångsexempel när samma ämne debatteras i andra europeiska länder. Man har också haft återkommande protester mot TV-bolagens ökade inflytande över speldagar och tider.

Jämställdhetsfrågorna verkade till en början svåra för den unga, och manligt dominerande, paraplyorganisationen. Men i och med ’Women in Footballs’ grundande 2004 började man åtminstone problematisera den hyfsat ojämställda toppfotbollen. Man drev också en kampanjen ’Show Football the Pink Card’, som var den första nationsöverskridande allmänna protesten mot fotbollens ovilja att ens erkänna sina homofobiska miljöer. Är din tyska vid gott slag kan du ladda hem en 25-sidig rapport från BAFF:s hemsida som heter ’Kick it out – Homophobie im Fußball’ och läsa vidare i ämnet.

Så. Nu har vi bekantat oss så smått med de tyska fotbollsaktivisterna, och deras kamp för en bättre tillvaro för fotbollsfansen. I och med namnbytet 1998 sas det att man gick från att vara en närmast autonom extrem-vänsterorganisation till att ha en mer socialdemokratisk och lite bredare hållning.

Avslutningsvis tänkte jag skicka mer er en suddig bild från ett av gruppens läger för några år sedan, där man samlades i skogen utanför Kaiserslautern för att diskutera de frågor man brann allra mest för. Man gjorde upp en brasa, pratade orättvisor och rättvisor, fascistoida ideologier och demokratiska metoder att bekämpa dessa med, man drack öl och spelade fotboll. Jag tänker mig att det ser ut som på vilket läger som helst.

Den suddiga bilden behöver ingen översättning, ni känner nog igen er. Det är det som gör allting än mer obegripligt.

Det finns ju ingenting som säger att bara för att man inte är med själv så kan man inte bjuda på en riktigt fin tillställning. För de är fortfarande obestridliga mästare när det gäller att arrangera mästerskap, tyskarna. Och nu är man till och med så artiga värdar att man lämnar medaljerna till dem som behöver dem mest. Men allt handlar inte om VM-fotboll i Tyskland. Och även om jag gärna skriver om VM-fotboll finns det andra viktiga saker att skriva om en sån här dag. Som till exempel att 2. Bundesliga sparkar igång igen och smygstartar den europeiska fotbollssäsongen 2011-12. I dag möter FSV Frankfurt Union Berlin och det är intressant av flera skäl.

Jag tänkte att det här kunde bli lite av en allmän genomgång – det slog mig nu hur mycket jag gillar allmänna genomgångar – av den tyska (herr-)fotbollen 2011. Tyskland är, i sin nuvarande form, något av en nygammal skapelse. Först var man ett land, sen blev man två och nu är man ett land igen. Det illustreras allra tydligast med den där muren man byggde och rev. Och fotboll spelade man, på båda sidor muren. Det finns ju en massa fina berättelser om spelare som smugglades fram och tillbaka för att spela matcher, och fanns som inte längre kunde se sitt lag spela på fel sida muren, så man samlades så nära arenan man kunde och lyssnade på matchen istället. Eller snarare lyssnade man på publiken som var på matchen. Men vi skulle ju inte ägna oss åt dramatiska och känslotunga återblickar i dag, så därför lämnar vi de berättelserna därhän och fångar dagen. Jag har kommit över en karta över den tyska fotbollen såsom den ser ut inför säsongen, och istället för att som vanligt spara på det bästa, så dukar vi upp hela buffén meddetsamma, sen får man liksom plocka ihop sin egen tallrik. Jag tänker iallafall plocka ihop min.

Den röda linjen skiljer gamla Östtyskland från gamla Västtyskland, för jag tänkte att vi skulle något av det också lite senare. Det första och allra mest upseendeväckande med klubbkartan måste ju vara att man bara har ett ’riktigt’ stadsderby i sina ligor. Frankfurt är den enda tyska stad med två klubbar i samma liga. Men innan ni ringer alla ni känner och berättar om scoopet får vi ta till saltkaret och nyansera det här en aning. Tyskland är inte Frankrike. Varken förr eller nu (ja, med undantag för Alsace då). Fotbollen är inte småstädernas och familjeföretagens, den är storstädernas och storindustriernas. Städerna räcker till mer än en klubb. Det tänkte jag illustrera bilden nedan på Tysklands demografiska utseende. Jämför den gärna med klubbkartan. Och i Ruhr, där man inte vetat var en stad tar slut och en annan tar vid om det inte vore för fotbollsarenorna, har man en hel massa fotbollsderbyn. Det främsta är nog det mellan Schalke från Gelsenkirchen och Borussia från Dortmund. Och trots att det i all väsentlighet är ett derby – det skiljer bara tre mil mellan städernna – kan vi klämma in Bochum däremellan.

Sen kanske ni tycker att den tyska fotbollen verkar något koncentrerad till just Ruhrområdet och de större städerna i syd, och att det är lite glesare i de centrala och östra delarna av landet. Och visst, det får man ju hålla med om. Hamburg, Bremen och Wolfsburg har såklart klubbar på högsta nivå. Och nytt för i år är att även huvudstaden Berlin får vara med I Bundesliga – som enda klubb från gamla Östtyskland. Jag inser nu att jag borde ringt alla jag känner förra säsongen och berättat om ett annat scoop, att den tyska huvudstaden var den enda i Europa som inte hade en klubb från huvudstaden i högstadivisionen. Men nu är Hertha Berlin alltså tillbaka. Och här vill jag ändå göra en kort tillbakablick. För i Berlin bor en gammal östtysk stormakt. Dynamo Berlin vann tio raka östtyska mästerskap mellan 1979-1988, och det är ju en sportslig bedrift värd att applåderas. Det gjorde i snitt 15 000 människor året då Dynamo vann sin första ligatitel. När man vann sin sista titel tio år senare hade en dryg tredjedel av dem tröttnat på sin klubb och stannade hemma. Ska vi göra det enkelt kan vi säga att det beror på Erich Mielke. Han var inte bara klubbens ordförande som köpte ihop ett stjärnspäckat lag och gav fansen tio titlar. Han var också den östtyske säkerhetspolisen Stasis högste chef i över 30 år, tillsatte domare till klubbens matcher, och ’köpte’ sig tio titlar. Det gick så långt att Dynamos spelare själva reagerade på det flyt man hade med domsluten. För även om man hade de bästa spelarna togs ett flertal av titlarna under skandalösa former, som Hesse-Lichtenberger uttrycker det i Tor!. Men rättvisan skulle hinna ikapp Mielke och Dynamo. Han dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två poliser 1931. Vi kan väl tänka oss att han begick ett och annat brott som Stasichef även efter 1931. Dynamo Berlin heter i dag Berliner Fussball Club Dynamo och spelar i femtedivisionen.

Sedan murens fall har det varit sisådär med de f.d. östtyska fotbollsframgångarna. Man har alltså bara en klubb i Bundesliga – och det är stans ’västklubb’ Hertha.

Vi kan se ett tydligt samband mellan var klubbarna finns och var städerna finns. Det finns också ett samband mellan var städerna finns och var folk bor. Men det vet jag inte hur man ska påvisa, så ni får helt enkelt lita på mig. Nu ska vi räkna lite och se om det bara är befolkningsmängd som avgör om man har klubbar i toppdivisionerna eller om det möjligenb finns andra saker som spelar in. Jag gör som tyskarna gjorde och skiljer på öst och väst.  I dag har de sex gamla östtyska regionerna tillsammans knappt 18 miljoner invånare, vilket är ca 22 procent av landets knappt 82 miljoner inånare. Man har tio klubbar i de tre högsta ligorna, som tillsammans rymmer 56 klubbar (18 i de två högsta och 20 i den tedje). Det blir nästan 18 procetn, och stämmer alltså hyfsat väl överrens med rikssnittet. I tredjedivisionen är var femte klubb östtysk, som sig bör om vi bara tittar på befolkning kontra klubb. I andradivisionen är hela fem av 18 klubbar från gamla DDR, vilket innebär att gamla öst är något överrepresenterat i 2. Bundesliga. Men så var det då Bundesliga, där vi alltså bara har Hertha - vilka utgör ca 5,5 procent av Bundesligas klubbar. Och vem vet, kanske dyker frågan upp som en orange tårtbitsfråga på Trivial Pursuit någon gång under säsongen, då kan det vara att veta.

Det här var kanske ingen slutsats att ringa runt om, men den tåls ändå att påpekas när vi ändå är här och rör oss i ämnet. Man spelar alltså (ungefär) lika mycket fotboll i öst som man gör i väst, men man har fasligt svårt att hävda sig på högsta nivå. Jag lämnar det fritt att spekulera i varför det ser ut som det gör. Men vi kan nog vara överrens om att städernas, befolkningens och klubbarnas ekonomiska förutsättningar spelar in. Och medan vi funderar vidare på saken kan vi väl se derbystaden Frankfurts FSV Frankfurt ta emot huvudstadens andraklubb Union Berlin. Matchen är intressant av flera skäl.

Dessutom är de dåliga på att göra mål, grekerna. Eller bra på att försvara sig (vi sparkar bara en gång på dem som ligger ner, sen hjälper vi dem upp). Säsongen som gick blev det bara 2,2 mål per match i högstaligan – minst av de nästan 20 europeiska ligorna som jämförs på soccerstats.com. Flest mål gjordes i Holland (3,23 mål per match), men det visste vi ju redan. Näst flest gjordes i holländska andradivisionen (3,21). Flest mål i matchen mellan Australien och Somoaöarna den 11 april 2001 gjorde Archie Thompson. 13 stycken hann han med i 31-0 segern. Det bor en massa rekord i den där matchen, men sånt som står i Guinness Rekordbok försöker vi att hålla oss ifrån här, av ren princip. Vi går vidare och tar en svängom med Australien, Austaliens fotboll och Australiens fotbolls etnicitet istället.

Tajmingen av den här texten är ingen slump. Sverige spelar kvartsfinal lagom till söndagsbrunchen och ’dom där under’ står för motståndet. Nu kommer jag inte kunna säga särskilt mycket matnyttigt om damfotbollens historia i landet, den berättelsen verkar tämligen svårtillgänglig. Men någonting om landets generella fotbollshistoria ska jag nog kunna krama ur bokhyllan. Och med generell fotbollshistoria är det som med generell krigshistoria – den är skriven av män, om män, för män. Men det visste vi ju redan.

Jag har nämnt Gabriel Kuhn här förut. Den tyske före detta semi-proffessionella fotbollsspelaren är numera bosatt i Stockholm, där han jobbar som författare och översättare. Han har skrivit en hel bok i affekt – Tackling football and radical politics. Mest arg är han över att den moderna toppfotbollen mest bara blivit en ekonomisk verksamhet. Bokens omslag – ett par leriga svarta läderdojor på en gyttjig gräsmatta med kravallpolis i bakgrunden – fångar väl vår väns ilska. Han har samlat in en massa texter från olika håll om klubbar, personer och länder om fotboll och politik. Bland annat finns Erik Nivas text om Cristiano Lucarelli från Liven längs linjen med i boken. Men nu slirar jag från vårt ämne. Från Australien.

Kuhn gör en intervju med en anarkist, lärare och anarkistbokshandlare i Sidney om landets fotbollshistoria, vi får bara lära känna honom som Nick A. Även han är arg, inte minst på landets racist capitalist media, men han levererar också intressanta åsikter om landets fotbollshistoria ur etnicitetssynpunkt. Vi kan väl börja med att problematisera begreppet fotboll. För i Australien, precis som i USA, lever fot-fotbollen i skuggan av hand-fotbollen och kallas vanligen för antingen soccer – laget kallas ju för ’Socceroos’ – eller association football. Vi kan snabbt göra en jämförelse mellan publiksiffrorna i fotbollen och Australian rules football för att illustrera skillnaderna. Den senare hade ett publiksnitt i grundserien på över 30 000 per match, i slutspelet över det dubbla och i finalen över 100 000. Fotbollen har haft ett snitt kring 10 000, men tappat drastiskt de senare åren från över 14 000 i snitt 2007 till bara drygt 8 000 i fjol. Nästan samtliga klubbar har svårt att ens fylla sin hemmaarena till hälften. Och Nick vet varför – fotbollen har en historia av att vara en utpräglad invandrarsport i Australien.

Han nämner turkar, greker, italienare, portugiser, serber, bosnier, kroater, makedoner och ungrare, bland andra, som startade fotbollens andra våg i Australien på 1950-talet. Den som kom efter den tidiga brittiska vågen – som kom i slutet av 1800-talet men aldrig riktigt tog fart på grund av konkurrens från andra kolonialsporter sporter som cricket och rugby. Men nu dök en hel massa invandrarklubbar upp i storstäderna, stolta över både sina klubbar och sin historia. Även de invandrare som senare kom från Mellanöstern och Sydostasien startade klubbar och byggde nätverk genom fotbollen i Australien. Men hela tiden fanns ett kraftigt och utbrett motstånd från anlgo-Australien och rasist-kapitalist-media, menar Nick. Man kallade spelet för ’wogball’ – ’wogs’ är en nedsättande term för att beskriva invandrare från syd- eller östeuropa. ’Wogball’ gick till och med att slå upp i någon konservativ ordbok. Nick berättar vidare att när företagen diskriminerade de arbetare som inte behärskade det inhemska språket full ut, sökte man sig till fotbollen – som enligt klyschan är ett globalt språk. Som en parentes i nämner Nick också att han gläds åt att klyftan mellan herr- och damfotboll minskat i Australien, men att avståndet fortfarande är väldigt stort. Han säger ocksp att han nog skulle vilja demonstrera mot det då aktuella världsmästerskapet om man fått det, delvis på grund av mästerskapets skeva genusfokus.

En skuggsida av de tydligt nationalistiska kopplingarna i klubbarna var att fotbollen hade visst problem med supportervåld, till exempel vid matcher mellan greker och makedoner, eller mellan serber och kroater. Men detta uppförstorades i media, som tog tillfället i akt att slå ner på fotbollssporten. Fotbollen överlevde de mediala överfallen, men de etniska influenserna har med proffessionaliseringen effektivt tvättats bort. Högstaligan A-League bildades 2004. Namnrättigheterna såldes dyrt, i dag heter ligan Hyundai A-League och innehåller tio klubbar, nio från Australien och en från Nya Zeeland. Av ligans nuvarande klubbar är åtta bildade, eller återbildade med nytt namn, på 2000-talet. Perth Glory bildades 1995 och regerande mästarna Brisbane Roar 1957 – vilket alltså gör dem äldst i ligan.

Jag tänkte vi skulle avsluta med att trotsa ligans förbud att inte blanda in etnicitet i klubbnamnen, för att se vilka de var innan de blev vad de är. Och den uppmärksamme lägger nog märke till att klubbarna behållt delar av sin historia synlig för oss alla att beskåda.

Adelaide Juventus grundades 1946 och bytte namn 1977 till Adelaide City. Sina (Juventus (Notts Countys)) färger har man behållt. I dag spelar man i South Australian Super League, en slags andradivision.

Sydney Croatia grundades 1957, och bytte 1993 namn till Sydney United FC. Man spelar i New South Wales Premier League, en annan andradivision.

SC Croatia bildades 1953, när man bytte namn till Knights vet jag inte säkert. På 90-talet var man en australiensk stormakt, men i dag spelar man i Victorian Premier League (också direkt under A-League). Man är systerklubb till ovan nämnda Sydney United.

Preston Macedonia är den äldsta av våra klubbar, grundad redan 1947. Man har vunnit Victorian Premier League två gånger på 2000-talet, men trillade 2009 ner till division 1. Sedan mitten av 90-talet har man hetat Lions.

Så var det då mästarnas tur. Hollandia-Inala Soccer Club grundades 1957 och är alltså den enda av våra klubbar som spelar i högstaligan. Det är också den klubb som mest effektivt tvättat och skrubbat bort sitt arv. På klubbens hemsida finns en rubrik med namnet 'History'. 'Historien' börjar 2005, där man berättar hur Queensland Roar blev Brisbane Roar efter en sammanslagning. Sitt holländska arv tiger man effektivt ihjäl. Annars är nog klubben stolt som vann mästerskapet både på herr- oc damsidan 2011.

Och vi kan ändå skymta de europeiska immigranternas berättelser i tröjan hos ligans äldsta klubb.

Ger man sig aldrig ut på det djupa lär man sig aldrig att simma. Därför tänkte jag att vi skulle diskutera lite ekonomi i dag. Intäkter, saldon, resultat, balansräkningar och årsredovisningar och vinster. Ni känner säkert igen det. Fast nu var det rea på sista minuten-resor till Grekland så de aktuella glosorna för den här gången är snarare förlusterm, lån, kostnader, underskott, åtstramningar och konkurshot. Grekland badar alltså i ekonomiska problem. Jag dyker gärna i, fast då får det vara iklädd både flytväst och såna där luftkuddar.

Vad jag försöker säga med de här blöta metaforerna är att jag nog tar det lite lugnt med de allra tyngsta analyserna om Greklands ekonomi, för att istället vaska fram en gammal rapport eller två om fotbollsklubbarnas ekonomiska situation – sen hoppas vi i vanlig ordning att de kan ge oss lite inblick i det som hänt utanför fotbollsplanerna och kanslierna.

Ett världshav skiljer Grekland och Urugay, men ländernas moderna historia och fotbollshistoria kan vi ändå jämföra. Båda länderna har på 1900-talet haft inhemska väpnade konflikter, följt av att en militärjunta styrt landet – i Grekland mellan åren 1967-1974. Det grekiska folket är politiskt splittrat i höger (Ny Demokrati) och vänster (PASOK –’Panhellenska Socialistiska Rörelsen’), och de två stora partierna har turats om att styra landet sedan 1975, men inte i mer än två mandatperioder var i taget. I dag är presidenten – Karolos Papoulias –  en vänsterman. Grekland, precis som Uruguay, är väldigt centraliserat och både den politiska makten och fotbolls stormakter finns i huvudstaden.

Aten och Thessaloniki, Greklands näst största stad, rymmer över hälften av landets invånare, men det är bara Atens tre största klubbar som i praktiken tävlar om mästerskapet. Sex gånger har en klubb utanför Aten vunnit ligan, senast Larisa (från Larisa) 1988. Aris och PAOK från Thessaloniki har vunnit tre respektive två gånger, annars har allt handlat om de tre Atenklubbarna Olympiakos (38-faldiga mästare), Panathinaikos (med 20 titlar) och AEK (med elva). Superligan grundades 1959 (innan dess bestod mästerskapet i regionala serier med slutspel) och omorganiserades 2006. Innan några högljudda protester trillar in får jag väl klargöra att Olympiakos formellt är från staden Pireus som omfattas av Atens storstadsområde, och i alla relevanta avseenden är man en Atenklubb.

Det var lite lätt politisk- och fotbollshistoria. Där bottnar vi ju utan vidare. Sen var det det där med ekonomin. Vår grekiske forskare Ioannis Douvis från Atens universitet har alltså gjort en studie tillsammans med en portugisisk kollega, där man jämför effektiviviteten i länderans respetive högsta fotbollsliga. Jag ska förklara vad som ingår ingår i begreppet efterhand, först ska sägas att jag inte kommer lägga någon energi på den portugisiska delen av studien här. Studiens resultat publicerades 2008, men själva undersökningen gäller åren 1999-2003, och hur  klubbarnas effektivitet utvecklades under tiden. Och det är klart att det är en kort period att dra några större slutsatser ifrån, men nu är det den studien vi har att tillgå. Eller just det, vi har  Panagiotis E. Dimitropoulos studie från 2006 också – han har tittat på hur de nya proffsreglerna som trädde i kraft 1979 påverkat de gekiska klubbarnas ekonomi.

Kort kan sägas att klubbarna i och med den nya lagstiftningen 1979 gick från att vara amatörföreningar till att bli ekonomiska fotbollsföretag. Det är väldigt sent jämfört med övriga fotbollseuropa. Dimitropoulos skriver utförligt hur klubbarnas väg till att bli proffessionella och börsnoterade ska se ut, samt att de måste redovisa sin ekonomi och att förbund och myndighet ska ges insyn för att granska densamma, för att inget ekonomiskt fusk ska förekomma. Det är precis som överallt annars med andra ord. Och det är klart att klubbarna satsade, sålde och byggde.  Bara Aris Thessaloniki F.C. (fjärde mesta mästare med sina tre gamla titlar, minns väl) i högstaligan är i dag en medlemsägd förening.  Efter en del rabblande av skatteregler intressanta förändringar i skattelagstiftningen kommer något som liknar en sammanfattande slutsats. Dimitropoulos menar att omorganisationen av den grekiska elitfotbollen gjordes för sent, och i för långsam takt, vilket ledde till att man tappade mark på övriga jämförbara fotbollsnationer i Europa. Regelverket kring hur klubbarnas intäkter ska skattas är dessutom vagt och godtyckligt menar vår forskare, som efterfrågar att regelverket ses igenom och justeras.

Det verkar vara lite si och så med grekernas vilja att betala skatt, vilket delvis ligger till grund för den situationen man nu befinner sig i. Ett korrupt samhälle och de styrandes inkompetens är också betydande ingredienser. Just kompetensen hos de som bestämmer ifrågasätter Douvis när han ser hur de grekiska klubbarna tappade på de portugisiska under de åren de jämförde ligorna. Man har haft stora problem att göra pengar på publiken, vilket delvis förklaras av att man haft stora problem att locka publik som mindre klubb i en stor stad. Sex av ligans mindre klubbar i de två största städerna får inte ens ihop tio procent av sina intäkter på biljettförsäljning, och kan då heller aldrig utmana de större klubbarna. Vidare lägger de grekiska klubbarna extremt stor del av sina intäkter på spelarlöner, storklubbarna framför allt. Att man gjort så under lång tid har lett till att klubbrna gjorde ett gemensamt underskott på 275 miljoner euro år 2003. Och de största klubbarna var naturligtvis de största syndarna. Enligt grekisk lag borde de fråntagits sin elitlicens menar Douvis, men det vore helt enkelt polititskt självmord att driva frågan från staten – så man har lämnat klubbarna skottskakade att långsamt blöda ihjäl någonstans ute i havet (mina ord, inte forskarens).

AEK rev sin gamla arena Nikos Goumas Stadium, som man spelat på sedan 1930 (klubben grundades 1924), efter löften från kommunen att man skulle bygga nytt. Klubben hade skulder på 100 miljoner euro och såg arenabygget som en möjlighet att börja om och starta en ny satsning. Löftet rann naturligtvis ut i sanden, och klubben flyttade kort därefter in på den nya Olympiastadion som renoverats inför hemma-OS 2004. Och där fick man betala hyra till kommunen istället för att äga sitt eget skrytbygge.

2004 vann Grekland förresten EM i Portugal, det minns ni nog. De sportsliga framgångarna med EM-guldet och OS på hemmaplan överskuggade det katoastrofala ekonomiska påföljder allt byggande, renoverande och organiserande som de gamla spelen hade. OS-optimismen nämns på sina ställen som en betydande droppe i den där bägaren som nu runnit över och lämnat olympiska ringar på det grekiska kaffebordet. Panionios stod också på ruinens brant i början av 2000-talet, och endast genom att utnyttja ett par kryphål i lagstiftningen lyckades man behålla elitlicensen, bland annat genom att byta namn tilll Neos (Nya) Panionios.

Douvis och hans portugisiska kollega listar hur illa det är ställt med klubbarnas skötsel vad gäller deras administriva effektivitet (typ hur väl de sköts), och i kategori tre och fyra (av fyra, alltså de två där det finns mest att förbättra) hittar vi åtta grekiska klubbar och bara två prtugiska. Panathinaikos, Skoda Xanthi, Οlympiakos och PAOK tillhör kategori tre (där man utvecklats på vissa områden men tappat på andra), och  Ionikos, ΑΕΚ, OFI och Aris kategori fyra (där man misslyckats med de mesta i någon utstreckning).

Den grekiska fotbollen har dessutom brottats med ytterligare ett stort problem ända sedan proffessionaliseringen. Huliganism. Man har haft en mängd åtgärdspaket och manifestationer  genom åren för att stävja supportervåldet men utan att närma sig en lösning. En något desperat åtgärd var när man gömde ett derby mellan Panathinaikos och AEK på ön Rhodos. Om något födde förbundets fräcka drag än mer våldsamma reaktioner.

Så. Nu vet vi i alla fall mer om de grekiska klubbarans ekonomi och de styrandes system att kontrollera desamma än vi gjorde för en kvart sen. Och det är ju alltid nåt. Vad vi vet om landets ekonomiska angelägenheter i övrigt är jag inte fullt lika säker på. Man har visst blivit rätt vana att balansera där på ruinens brant, men innan man blundar och hoppar, om än med en livboj runt midjan, gör man som man ofta gör och reagerar. Våldsamt.

Patrioterna följde Artigas med sina vapen. De flesta var fattiga bönder, okuvliga gauchos, indianer som genom kampen återvunnit sin stolthet och slavar som vunnit sin frihet genom att ansluta sig till befrielsearmén. Boskapsskötarnas revolution satte de vidsträckta vidderna i brand. Förräderiet från Buenos Aires, som bestod i att lämna över det område som idag är Uruguay i händerna på de spanska och portugisiska trupperna, orsakade en massutvandring av befolkningen norrut. Det väpnade folket blev ett folk på marsch. Män, kvinnor, gamla och barn lämnade allt för att följa sin ledare i en oändlig karavan. I norr vid floden Uruguay slog Artigas upp sitt läger och bildade regering.

- Eduardo Galeano

General José Gervasio Artigas skrev där en jordbruksreform som trädde i kraft år 1815, femton år innan Uruguay självständigförklarats. Marken skulle tas ifrån dåliga européer och ännu sämre amerikaner och återfördelas enligt principen de mest olyckliga skall bli de mest previlegierade. Efter ett par hundra år av europeiskt och amerikanskt plundrande, mördande och skövlande av latinamerikas folk och tillgångar skulle man nu ta sin mark tillbaka. De storgodsägare som var söner till plundrarna och mördarna skulle även de få sin del av marken. Artigas styrde över ett område som idag innefattar Uruguay och delar av Brasilien och Argentina. För att främja den inhemska produktionen ökade han skatterna på konkurrerande utländska varor, och minskade den på nödvändiga importer från grannländer. Det tog emellertid inte mer än några år innan ’ordningen’ återställts och oligarkin invaderat och besegrat Artigas, och ogiltigförklarat reformen. Själv sökte folkledaren tillflyktsort i Paraguay, där han efter en lång exilperiod dog, 86 år gammal. Artigas storhet och godhet är dock inte helt otvistad i hemlandet, Galeano skriver att han skymfats och förtalats så mycket i den officiella historieskrivningen, men Artigas födelsedag, den 19 juni, firas än idag i Uruguay. I dag har man nästan helt utrotat landets urbefolkning. Nio av tio uruguayaner är vita (gamla européer ni vet), och så gott som alla landets färgade invånare är immigranter från Brasilien.

Vid tiden för Uruguays självständighet, 1828, hade den nyfödda nationen under 100 000 invånare. Sedan följde en massiv invandring till det nya landet, och på 70 år hade befolkningen tiodubblats. Resten av 1800-talet präglades den inhemska politiken av konflikter mellan de rurala Blancos och de mer urbana (Montevideo-orienterade) Colorados. Konflikten mynnade ut i ett inbördeskrig som varade i ett drygt decennium i mitten av 1800-talet. Huvudstaden belägrades under kriget av Manuel Aribe, före detta uruguayansk president och Partido National-Blancos grundare, och Buenos Aires tidigare borgmästare. När de europeiska stormakterna England och Frankrike gick samman med Colorado lyckades man åter ta kontroll över huvudstaden 1851. Och från 1865 till 1959 var landets president en Colorado. Blancos beskrivs som ett konservativt nationalistiskt högerparti – en svensk motsvarighet tänker jag mig skulle vara Sverigedemokraterna. Och de liberala Colorado är väl då att likna vid Folkpartiet kanske, även om de svenska jämförelserna nog haltar betänkligt. Det är kanske något förenklat men den sydamerikanska politiska historien är svår nog ändå.  Efter två misslyckade försök från Blancos att kuppa den sittande Coloradoregimen kring sekelskiftet genomförde presidenten Batlle y Ordóñez en rad politiska reformer, bland annat sekulariserade han staten från kyrkan, satsade på allmän utbildning och pension och drev igenom stora infrastrukturella projekt. Följderna blev att befolkningen ökade från ca en miljon vid sekelskiftet till 1,75 miljoner i början av 1930-talet, och i Montevideo uppstod en ny arbetarklass och medelklass.

Men här backar vi bandet något, och välkomnar fotbollen in i spelet...

1899, nästan 50 år efter Artigas död grundades Club Nacional de Football i Montevideo av en grupp latinamerikanska studenter som ett högst medvetet nationalistiskt projekt. Man tog libertadorens färger – blått, vitt och rött – och gjorde dem till sina egna, och man byggde sin hemmaarena på samma plats som José Artigas hus en gång stått. I en landskamp borta mot Argentina 1903 fick Nacional lämpligt nog representera det uruguayanska landslaget. Som ni säkert förstod av inledningen handlar rivaliteten länderna emellan inte bara om fotboll. Och trots att det är över hundra år sedan matchen spelades påminner gärna Nacionalfansen fortfarande om utgången – 3-2 till bortalaget. Jag har ingen aktuell bild från firandet, men i dag ser en derbydag ut såhär.

Det uruguayanska partisystemet har liknats vid det amerikanske, med bara två stora partier som delar väljarkåren (i de fall det funnits någon sådan), och precis som i politiken har fotbollsklubbarna i Uruguay historiskt sett bara varit två till antalet. Efter några års omstrukturering och transformering återskapades Nacionals arvsfiende Club Atlético Peñarol år 1913 – klubben hade ursprungligen bildats som Central Uruguayan Railway’s Cricket Club 1891. Namnet Peñarol kommer från området i huvudstaden där klubben föddes. Första matchen mellan klubbarna spelades år 1900 – och sedan dess har duon dansat lite drygt 500 gånger till.

Landslaget blev tidigt en stormakt och vann dubbla OS-guld och sju Sydamerikanska Mästerskap på 1920-talet. Att båda OS-gulden togs i Europa, i Holland (1924) och Frankrike (1928) gör prestationen än större då lagen inte alls hade samma organisation runt sig som de har i dag – bara en gång har en utomeuropeisk nation vunnit VM i Europa (Brasilien i Sverige). Förhoppningarna var naturligtvis högt ställda inför det första världsmästerskapet som Uruguay arrangerade på hemmaplan. Samtliga matcher spelades i huvudstaden, ett mer koncentrerat mästerskap har vi inte sett sedan dess (men Qatar är nog hyfsat nära). Och det gick ju bra för hemmanationen – seger mot Argentina (trots att gästerna tillhandahöll matchbollen) i finalen och historisk första mästare. Det ska sägas att ett par europeiska stornationer – däribland England – nobbade mästerskapet som man inte tyckte höll måttet. VM 1930 får ändå ses som en succé. Hemmanationens matcher sågs av över 100 000 åskådare (inofficiellt) men mästerskapet hade också bottennoteringar på under 1 000 åskådare på ett par mer blygsamma tillställningar – trots sydamerikanskt deltagande.

Mycket av det välstånd som Uruguay ändå hade hunnit bygga up i slutet av 1800-talet kan tillskrivas den trefaldiga presidenten Pedro Varela, som byggde ut utbildningssystemet och stärkte landets ekonomi. Men i början av 30-talet drabbades så gott som hela Latinamerika av en ekonomisk kris, som en följd av nörskraschen i New York (jo, jag vet att jag skrivit om det tidigare men min läsare kan ha missat det inlägget). Den sittande presidenten sedan 1931, Gabriel Terra, genomförde en slags militärkupp och skrev en ny konstutition som trädde i kraft 1934 – och under de följande decennierna var Uruguay mer eller mindre en diktatur. Terra, och hans efterträdare, tillhörde förvisso även dem Colorado men den hufsat partipolitiska stabiliteten (eller vad vi nu ska kalla det) hade fått sig en törn.

1931 var också ett speciellt år för landets fotboll då det var den sista säsongen med amatörligan, och alltså den sista gång på mycket länge som en tredje part vann mästerskapet – klubben var Montevideo Wanderers. Peñarol för och är knappt 20 matcher före sin lika avskydda som frekventa partner. Efter det tog alltså vår duo över dansgolvet. Från det att ligan proffessionaliserades 1932 turades de båda om att vinna mästerskapet 43 år i rad till och med 1976 – och endast vid fem tillfällen kom en annan klubb topp två i ligan. Undrar ni varför en titel saknas? Spelarna gick ut i strejk 1948 och mästerskapet ställdes in.

Två år senare tog landslaget sin kanske största triumf när man åkte till Brasilien och slog värdarna i VM-finalen på Maracana inför 200 000 smått passionerade brasilianare – resultatet ska bland annat ha lett till en serie spridda självmord i Brasilien. Hemma i Uruguay blev spelarna snarare odödliga ikoner. Kanske odödligast av dem alla var lagkaptenen Obdulio Varela – att bygga, ena och stärka nationen låg visst i namnet. I klubbfotbollen låg Nacional steget före Peñarol avseende ligatitlar ända till slutet av 1950-talet men efter ett litet ryck på fem raka seriesegrar tog stans äldre täten, och Peñarol har sedan dess hållt Nacional bakom sig.

Och 1959 fick alltså diktaturen Uruguay för första gången på nästan hundra år en Blancos-president. Det politiska klimatet var fortsatt instabilt och man installerade hela tio olika presidenter under 60-talet – åtta Blancos och två Colorados.

Peñarol vann decenniets titelkamp med sju titlar mot Nacionals tre.

Samtidigt hade en nationell stadsgerilla börjat härja i landet. Tupamaros hade tagit sitt namn efter den gamle incarevolutionären Tupac Amaru som under 1700 slagits mot spanjorerna. Man rånade banker och stal mat från rika för att i sann Robin Hood-anda dela ut stöldgodset bland Montevideos fattiga. Attackerna fortsatte under 1970-talet men man hade stort folkligt stöd trots sina våldsamma metoder. Det går liksom inte att skilja på politik och våld i en semi-diktatur. Men de många kidnappningarna och morden klipps oftast bort i  Disneyfilmerna. Våldet eskalerade och landets ekonomi var körd i botten. Från 1973 till 1985 styrde olika militärjuntor landet och de låg i ständig strid med Tupamaros.

Mitt i den här brinnande konflikten bröt en liten parentesklubb den långa sviten av gigantduons dominans när man gick och vann mästerskapet 1976. Klubben bakom bedriften heter Defensor Sporting Club, och man grundades samma år som Peñarol tog sitt namn, 1913.

När militärdiktaturen efter många om och män iscensatte ett demokratiskt val igen år 1984 vann en Coloradoman och satt mellan 1985 till 1990. Samtidigt som landet demokratiserats övergick Tupamaros från att vara en gerilla till att bli ett politiskt parti - Movimiento de Participación Popular. De tre efterföljande presidenterna (två Colorados och en Blanco) har också suttit av sina respektive fem år på posten – vilket tar oss in på det nya milleniet med en hel massa optimism för den lilla politiskt underpresterande men sportsligt överpresterande nationen inklämd där mellan Latinamerikas giganter. För första gången någonsin vann år 2005 en vänsterkoalition – Frente Amplio (Den Breda Fronten) – av partier majoriteten i valet och förra året vann man igen och installerade den nuvarande presidenten José Mujica.

Under 2000-talet har även fotbollens ordning störts något och vi har två ovana mästare vid tre tillfällen, Danubio vann 2004 och -07 och Defensor vann 2008. Vi ska komma ihåg att Nacional och Peñarol bara vid tio tillfällen sedan 1932 släppt ifrån sig titeln. Samtilga mästare (även dem från amatöråren) är från Montevideo, och idag är 15 av 16 klubbar från huvudstaden. Ligans enda provinsklubb heter Tacuarembó Fútbol Club, från Tacuarembó i landets norra delar, och man bildades så sent som 1999 – efter en ’supersammanslagning’ av 21 stycken klubbar i trakten.

Jag inser att det här inlägget var tungt på politik och våld, och visst var landslagets fotbollshistoria väl marginaliserad. Jag hoppas ändå vi kan få läge att återkomma till deras bedrifter vid ett senare tillfälle, för om jag tidigare skrivit att Tyskland sammantaget är världens bästa fotbollsnation är nog Uruguay det sett till förutsättningarna, man har i dag bara drygt tre miljoner invånare (varav knappt hälften bor i huvudstaden) och man har vunnit två OS-guld, två VM-guld, 14 Sydamerikanska Mästerskap (flest tillsammans med Argentina) och åtta Copa Libertadores-titlar (fem av Peñarol och tre av Nacional).

Ett välkänt citat lyder: Andra länder har sin historia. Och Uruguay har sin fotboll. Och visst är den lilla nationen mån som sin fotboll, men en senare undersökning har delvis slagit hål på myten att man skulle leva och andas läderkulor – ca sex av tio tillfrågade ska ha svarat att man är bara lite eller inte alls intresserad av nationalsporten. Kanske har landslagets svaga resultat på senare tid spelat in, VM i somras var bästa resultatet sedan 1970 och Copa America har man inte vunnit sen 1995. Och även om huvudstaden är halva landet lider man sannolikt av att inga provinsklubbar lyckats slå sig in och fram i ligan på riktigt. Den enda klubb utanför Montevideo som spelat Copa Libertadores är Rocha Fútbol Club (2006 åkte man ut i första rundan). Klubben kommer från den lilla kuststaden Rocha, med drygt 25 000 invånare, i sydöstra Uruguay. I dag spelar man i andradivisionen. Och precis som Tacuarembó grundades man 1999 – när 40 klubbar i och kring stan slogs ihop till en.

Vi avslutar den här lilla genomgången av Uruguays tvåkamp till klubblagsfotboll, deras fantastiska landslagsfotboll och landets blodiga historia med de regerande politiska mästarna. För Frente Amplio är nämligen också något av en supersammanslagning av över tio olika vänsterorienterade partier – det största heter Movimiento de Participación Popular. Under sina dagar som gerillarevolutionärer hette en av deras medlemmar mycket riktigt José Mujica. När partiets anhängare senast firade valsegern var synen bekant.