Du är och du blir vad du var
Dessutom är de dåliga på att göra mål, grekerna. Eller bra på att försvara sig (vi sparkar bara en gång på dem som ligger ner, sen hjälper vi dem upp). Säsongen som gick blev det bara 2,2 mål per match i högstaligan – minst av de nästan 20 europeiska ligorna som jämförs på soccerstats.com. Flest mål gjordes i Holland (3,23 mål per match), men det visste vi ju redan. Näst flest gjordes i holländska andradivisionen (3,21). Flest mål i matchen mellan Australien och Somoaöarna den 11 april 2001 gjorde Archie Thompson. 13 stycken hann han med i 31-0 segern. Det bor en massa rekord i den där matchen, men sånt som står i Guinness Rekordbok försöker vi att hålla oss ifrån här, av ren princip. Vi går vidare och tar en svängom med Australien, Austaliens fotboll och Australiens fotbolls etnicitet istället.
Tajmingen av den här texten är ingen slump. Sverige spelar kvartsfinal lagom till söndagsbrunchen och ’dom där under’ står för motståndet. Nu kommer jag inte kunna säga särskilt mycket matnyttigt om damfotbollens historia i landet, den berättelsen verkar tämligen svårtillgänglig. Men någonting om landets generella fotbollshistoria ska jag nog kunna krama ur bokhyllan. Och med generell fotbollshistoria är det som med generell krigshistoria – den är skriven av män, om män, för män. Men det visste vi ju redan.
Jag har nämnt Gabriel Kuhn här förut. Den tyske före detta semi-proffessionella fotbollsspelaren är numera bosatt i Stockholm, där han jobbar som författare och översättare. Han har skrivit en hel bok i affekt – Tackling football and radical politics. Mest arg är han över att den moderna toppfotbollen mest bara blivit en ekonomisk verksamhet. Bokens omslag – ett par leriga svarta läderdojor på en gyttjig gräsmatta med kravallpolis i bakgrunden – fångar väl vår väns ilska. Han har samlat in en massa texter från olika håll om klubbar, personer och länder om fotboll och politik. Bland annat finns Erik Nivas text om Cristiano Lucarelli från Liven längs linjen med i boken. Men nu slirar jag från vårt ämne. Från Australien.
Kuhn gör en intervju med en anarkist, lärare och anarkistbokshandlare i Sidney om landets fotbollshistoria, vi får bara lära känna honom som Nick A. Även han är arg, inte minst på landets racist capitalist media, men han levererar också intressanta åsikter om landets fotbollshistoria ur etnicitetssynpunkt. Vi kan väl börja med att problematisera begreppet fotboll. För i Australien, precis som i USA, lever fot-fotbollen i skuggan av hand-fotbollen och kallas vanligen för antingen soccer – laget kallas ju för ’Socceroos’ – eller association football. Vi kan snabbt göra en jämförelse mellan publiksiffrorna i fotbollen och Australian rules football för att illustrera skillnaderna. Den senare hade ett publiksnitt i grundserien på över 30 000 per match, i slutspelet över det dubbla och i finalen över 100 000. Fotbollen har haft ett snitt kring 10 000, men tappat drastiskt de senare åren från över 14 000 i snitt 2007 till bara drygt 8 000 i fjol. Nästan samtliga klubbar har svårt att ens fylla sin hemmaarena till hälften. Och Nick vet varför – fotbollen har en historia av att vara en utpräglad invandrarsport i Australien.
Han nämner turkar, greker, italienare, portugiser, serber, bosnier, kroater, makedoner och ungrare, bland andra, som startade fotbollens andra våg i Australien på 1950-talet. Den som kom efter den tidiga brittiska vågen – som kom i slutet av 1800-talet men aldrig riktigt tog fart på grund av konkurrens från andra kolonialsporter sporter som cricket och rugby. Men nu dök en hel massa invandrarklubbar upp i storstäderna, stolta över både sina klubbar och sin historia. Även de invandrare som senare kom från Mellanöstern och Sydostasien startade klubbar och byggde nätverk genom fotbollen i Australien. Men hela tiden fanns ett kraftigt och utbrett motstånd från anlgo-Australien och rasist-kapitalist-media, menar Nick. Man kallade spelet för ’wogball’ – ’wogs’ är en nedsättande term för att beskriva invandrare från syd- eller östeuropa. ’Wogball’ gick till och med att slå upp i någon konservativ ordbok. Nick berättar vidare att när företagen diskriminerade de arbetare som inte behärskade det inhemska språket full ut, sökte man sig till fotbollen – som enligt klyschan är ett globalt språk. Som en parentes i nämner Nick också att han gläds åt att klyftan mellan herr- och damfotboll minskat i Australien, men att avståndet fortfarande är väldigt stort. Han säger ocksp att han nog skulle vilja demonstrera mot det då aktuella världsmästerskapet om man fått det, delvis på grund av mästerskapets skeva genusfokus.
En skuggsida av de tydligt nationalistiska kopplingarna i klubbarna var att fotbollen hade visst problem med supportervåld, till exempel vid matcher mellan greker och makedoner, eller mellan serber och kroater. Men detta uppförstorades i media, som tog tillfället i akt att slå ner på fotbollssporten. Fotbollen överlevde de mediala överfallen, men de etniska influenserna har med proffessionaliseringen effektivt tvättats bort. Högstaligan A-League bildades 2004. Namnrättigheterna såldes dyrt, i dag heter ligan Hyundai A-League och innehåller tio klubbar, nio från Australien och en från Nya Zeeland. Av ligans nuvarande klubbar är åtta bildade, eller återbildade med nytt namn, på 2000-talet. Perth Glory bildades 1995 och regerande mästarna Brisbane Roar 1957 – vilket alltså gör dem äldst i ligan.
Jag tänkte vi skulle avsluta med att trotsa ligans förbud att inte blanda in etnicitet i klubbnamnen, för att se vilka de var innan de blev vad de är. Och den uppmärksamme lägger nog märke till att klubbarna behållt delar av sin historia synlig för oss alla att beskåda.
Adelaide Juventus grundades 1946 och bytte namn 1977 till Adelaide City. Sina (Juventus (Notts Countys)) färger har man behållt. I dag spelar man i South Australian Super League, en slags andradivision.
Sydney Croatia grundades 1957, och bytte 1993 namn till Sydney United FC. Man spelar i New South Wales Premier League, en annan andradivision.
SC Croatia bildades 1953, när man bytte namn till Knights vet jag inte säkert. På 90-talet var man en australiensk stormakt, men i dag spelar man i Victorian Premier League (också direkt under A-League). Man är systerklubb till ovan nämnda Sydney United.
Preston Macedonia är den äldsta av våra klubbar, grundad redan 1947. Man har vunnit Victorian Premier League två gånger på 2000-talet, men trillade 2009 ner till division 1. Sedan mitten av 90-talet har man hetat Lions.
Så var det då mästarnas tur. Hollandia-Inala Soccer Club grundades 1957 och är alltså den enda av våra klubbar som spelar i högstaligan. Det är också den klubb som mest effektivt tvättat och skrubbat bort sitt arv. På klubbens hemsida finns en rubrik med namnet 'History'. 'Historien' börjar 2005, där man berättar hur Queensland Roar blev Brisbane Roar efter en sammanslagning. Sitt holländska arv tiger man effektivt ihjäl. Annars är nog klubben stolt som vann mästerskapet både på herr- oc damsidan 2011.
Och vi kan ändå skymta de europeiska immigranternas berättelser i tröjan hos ligans äldsta klubb.
