la roulette

Informationssamhället alltså, och vi lever mitt i det. Då vore det väl fy skam om vi inte faktiskt tog till vara på det och skaffade oss lite sån där information emellanåt. Somliga kopplar ihop sina bärbara datorer, uppmanar alla i sin omgivning att beväpna sig med kunskap och granatgevär, för att sedan ge sig ut och vända uppochner på odemokratiska regimer. Informationssamhället underlättar revolutionen. Och det gillar vi såklart. Men det är inte vår grej. Vår grej är mer att lite nyfiket undra över något som vi inte riktigt vet vad vi ska med svaret till, och istället för att diskutera saken efter eget huvud så kollar vi upp det, förutsatt att det går snabbt och enkelt, för att sedan ha det ur världen. Det leder varken till väpnad revolution eller ens någon kunskapsrevolution. Men vi gillar att få saker ur världen, eller åtminstone ur vårt eget huvud. Och även om det här blir en snabb, lättsmält och lätt haltande studie (vad kommer efter högmod?), med osäkra källor och otydligt resultat så består den ändå av information. Och det är ju det som är poängen. Sen kan vi gå vidare.

 

Om det var att likna vid en inledning bör rimligen den där frågan ställas nu som inlägget ämnar svara på. Och ägnar man, som vi gör, varje reklamavbrott åt att fundera i cirklar på fotbollsämnet i olika hänseenden kommer vi ganska snabbt ha frågelådan full. Det mesta slänger vi direkt för att det är dumt eller för jobbigt att ta reda på. Men någon gång ibland kommer vi över en överkomlig fråga, och då vore det fy skam om vi inte avsatte femton minuter och skrapade lite på ytan till svaret.

 

Vilka är Europas bästa huvudstäder i fotboll?

 

Innan vi drar ut i den lilla stora världen vill jag i vanlig ordning förklara vad jag egentligen undersökt här, och lite kort hur (det här är ett sånt avsnitt vi oftast hoppar över i ivern över att komma åt det snabba svaret). Alla länder finns inte med, men de flesta av de bästa gör det. Turkiet var med men efter att jag (tack José) lärde mig att Istanbul med alla titlar (man kom på tredje plats) inte alls är huvudstad så diskas man och stryks, ingen pardon. Som en notis kan ändå sägas att Ankara, som ligger i Asien, är huvudstad och att de sällan vinner några mästerskap. UEFA-Israel är inte heller med.

 

Och när det gäller tideräkningen var det inte alldeles självklart när jag skulle börja räkna. Hade jag börjat från början, när ligorna bildades, hade det ju haltat mer än lovligt, då någon började redan på 1800-talet men de flesta kom först igång på riktigt någon gång mellan världskrigen. År 0 är således 1945 (oftast har det inneburit säsongen 1945/46 som start), efter andra världskrigets slut, vilket gett oss mer eller mindre 66 titlar att slåss om, i de flesta länder. Något land blev sig själva först på 1990-talet, och då får man använda lite sunt förnuft i analysen huruvida huvudstaden skött sig eller ej.

 

Det som är spännande med huvudstäder är att det är där makten sitter, staden är med få undantag störst och brukar ha ett stort kulturellt utbud. Landets bästa stad, helt enkelt. Men är det den bästa fotbollsstaden? Ibland.

 

Är man inte nöjd med det korta svaret kan man fortsätta läsa. Det verkligt intressanta är ju att se hur det skiljer sig, och var det skiljer sig. Varför det ser ut som det gör tar vi inte tag i här. Det projektet är övermäktigt applikationerna på min telefon, så den frågan stoppar vi genast tillbaka i frågelådan. Jag har listat huvudstäderna från den mest framgångsrika till den mest usla, och för säkerhets skull står landet (eller länderna!) staden ligger i inom parentes. Studien avser herrfotboll, och titlar avser endast ligatitlar. Jag kan inte svära på att siffrorna stämmer till hundra procent, risken finns att jag missat någon obskyr liten huvudstadsklubb som råkat vinna en titel på 50-talet i en lite klenare liga, i så fall får ni hojta till. Men nu tror jag vi är redo för avfärd.

 

Aten (Grekland) – 60 titlar

Olympiakos – 32

Panathinaikos – 19

AEK Aten – 9

 

Fyra titlar har Aten undgått att vinna sedan 1945/46 (då Aris vann för övrigt). Och två mästerskap har uteblivit (1949/50 och 1951/52). Om Grekland och den grekiska fotbollen inte alltid mått alldeles utmärkt är ändå huvudstan ständigt välmående ur titelhänseende. Att man dessutom haft tre någorlunda dugliga inbördes kombatanter försärker bilden av att det är här det händer. Sen är ju rangordningen grannarna emellan tydlig, men det här är inget annat än en lagseger där alla tre bidragit med vad man kunnat. 60 titlar. Det är ett förkrossande facit, som naturligtvis räcker för att hålla den klara tvåan på öarna bakom sig. Borgmästare Nikítas Kaklamánis lär ägna all tid han inte ägnar åt ekonomiska frågor till att skriva grattis-tal till klubbarna i stan. Vi skickar istället en tanke till alla fotbollssupportrar i övriga grekiska städer.

 

Glasgow (Skottland) – 53 titlar.

Rangers – 30

Celtic – 23

 

Tolv titlar har man låtit de andra dela på sedan 1946, i vad som bara kan liknas vid någon slags svårmotiverad välgörenhet. Och det var faktiskt fler än jag trott. Här finns egentligen inte så mycket övrigt att säga. Vad som ryms i stadskampen är vi redan bekanta med, det är väl först om Glasgow skulle slå sig in i engelska Premier League som det här bli intressant igen. Då skulle den ständiga maj-kortegen, som halva stan i taget tycker så mycket om, nog få göra några års uppehåll.

 

Wien (Österrike) – 43 titlar

Austria Wien - 21

Rapid Wien - 19

Weiner Sportsclub – 2

First Vienna FC - 1

 

Här är det två klubbar som dominerat bade stan och landet, och först hotats på riktigt på 2000-talet, då man bara vunnit fyra gånger. Och de har varit med ett tag allesammans i den österrikiska huvudstaden. Wiener SC bildades 1883, First Vienna 1894, Rapid 1899 och Austria 1911. Att Innsbruck och Salzburg sprattlat till lite på sistone är därför inget som oroar nämnvärt, det är fortfarande långt kvar till Wienklubbarnas gemensamma prisskåp.

 

Moskva (Sovjet och Ryssland) – 41 titlar

Spartak Moskva - 18

CSKA Moskva – 10

Dynamo Moskva – 8

Torpedo Moskva – 3

Lokomotiv Moskva – 2

 

Här är det lite speciellt för vi behandlar ju mer än ett land. I det gamla Sovjet har vi den alltid lika spännande kampen mellan Moskva och (Dynamo) Kiev, där Moskva vann som stad, men Kiev som klubb (med sina 13 titlar). Sedan 1992 heter det Russian Premier Legaue och där har Spartak dominerat stort med nio titlar, dock senast 2001. Moskva, utan titel sen 2006, får se sig omsprungna av nyrika provinsklubbar – allra senast Anzhi. Undrar vad de gamla KGB-agenterna, poliserna och militärerna tycker om det?

 

Lissabon (Portugal) – 41 titlar

Benfica – 25

Sporting – 15

Belenenses – 1

 

Portugal gjorde faktiskt inget krigsuppehåll, men vi börjar räkna direkt från säsongen 1945/46 då Belenenses vann. Och precis då hade vi det festliga läget att huvudstadsklubbarna Sporting och Benfica, och Porto från provinsen, alla stod på sex titlar vardera. Sedan dess har Benfica 25, Porto 20 och Sporting 15. Boavista från Porto knep 2000/01-mästerskapet. Inga andra klubbar har vunnit ligan varken förr eller senare. Ynka två mästarstäder bör vara något slags europeiskt rekord, åtminstone om vi bortser från blåbärsligorna.

 

Nicosia (Cypern) – 39 titlar

Omonia – 20

APOEL – 16

Olympiakos Nicosia - 3

 

Cypern är en intressant fotbollsnation. Det tåls att påminna om. Och nog är huvudstan Nicosia dominant, men man är som synes inte förkrossande överlägsen. Drygt varannan titel tar man hem, och det är nog i sin ordning i ett så litet land, med en stark huvudstad (med mer än en tredjedel av landets befolkning på ca 800 000). Vi har ju varit i Cypern tillsammans tidigare och lärt oss att de gröna Omonia är arbetarnas klubb, medan APOEL hämtar support främst från medelklassen. Olympiakos har inte vunnit sedan 1971 så någon hjälp därifrån lär huvudstan inte få inom den närmsta tiden.

 

Prag (Tjeckien och Tjeckoslovakien) – 39 titlar

Sparta Praha – 23

Dukla Praha – 11

Slavia Praha – 5

 

Prag gör ingen besviken. Snart fyrtio titlar på drygt sextio år är såklart mer än godkänt. Gamla Sparta är nog den mest framgångsrika vinröda klubb i Europa, och det är intressant för att man från början spelade i svartvit-randiga tröjor. Visste man att Juve skulle vinna sönder den tröjan redan för drygt hundra år sen? Sin vinröda tröja tog man faktiskt från Arsenal (som ju spelade i vinrött i början av 1900-talet). Slavia bildades 1892, ett år innan Sparta, och har tillsammans med ynglingen Dukla (1959) hjälpt till att hålla övriga tjeckiska städer på behörigt avstånd. En bra fotbollsstad, Prag.

 

Köpenhamn (Danmark) – 38 titlar

Bröndby – 10

FC Köpenhamn – 9

Köpenhamns Boldklub – 5

Akademisk Boldklub – 4

Hvidovre – 3

Boldklubben 1903 – 3

Lyngby – 2

Boldklubben af 1893 – 1

 

Köpenhamn har haft så många klubbar genom åren att det blivit ett problem, med konekvensen att en hel del sammanslagningar gjorts. Åtta olika mästarkubbar från samma stad måste vara ett rekord under vår period. Men bara FCK, Bröndby och Lyngby finns kvar i högstaligan i dag, och Akademisk Boldklub (AB) spelar i andraligan. Stan har hela åtta olika mästare sedan 1945, vilket är flest i Europa (även om det inte var det vi tävlade i). Ett parantes-grattis till Köpenhamn kan vi ändå bjuda på, innan vi drar vidare.

 

Madrid (Spanien) – 36 titlar

Real Madrid – 29

Atletico de Madrid – 7

 

Inget uppehåll under andra världskriget, men väl under inbördeskriget 1937-39. Från 1945/46 således. Och inte för att det är så relevant när huvudstadsklubbarna tävlar tillsammans här, men det är ändå värt att nämna att Atletico ledde den inbördes matchen med 2-0 1951. Drygt varannan titel har hamnat i huvudstan, och det känns väl rimligt i en så centraliserad stat som Spanien. Att den ena klubben i stan mer symboliserat makten, och därigenom haft sina privilegier genom åren behöver knappast sägas.'

 

Bryssel (Belgien) - 31 titlar

Anderlecht - 30

Racing White Daring de Molenbeek - 1

 

Anderlecht grundades redan 1908, men med kuslig känsla för att den här studien skulle göras väntade man tills efter andra världskriget innan man började vinna ligan. Även om andra städer också hävdat sig, och gjort det bra, har titeln alltid studsat tillbaka till huvudstaden. Att en klubb som kallas RWDM, efter några sammanslagningar med andra Brysselklubbar, vann ligan en gång på 70-talet är anmärkningsvärt, men mer hjälp än så fick inte den belgiska giganten. RWDM finns inte längre kvar, så nu för Anderlecht huvudstadens talan själva. Att Belgien är ett knepigt land med två stycken nästan-huvudstäder orkar vi inte brottas med nu.

 

Amsterdam (Holland) – 24 titlar

Ajax - 23

Door Wilskracht Sterk – 1

 

Att Ajax varit bra visste vi såklart. De har dessutom gjort något slags anspråk på ’bra fotboll’. Men att amatörklubben Door Wilskracht Sterk snodde åt sig titeln 1963/64 är desto mer anmärkningsvärt. DWS grundades 1907 och bland klubbens kändare profiler finner vi Frank Rijkaard och Ruud Gullit. Det luktar lite farmaklubb om DWS. Den uppmärksamme ser nog en och annan likhet mellan det holländksa fallet och det belgiska. Den största skillnaden i städernas, och de båda klubbarnas, fall är nog att nivån är lite högre här i Holland, och motståndet lite bättre. Men mer än var tredje titel till huvudstan är helt ok.

 

Berlin (Östtyskland och Tyskland) – 16 titlar

Dynamo Berlin - 10

Vorwärts Berlin - 6

Bonn (Västtyskland, 1949-1991) – 0

 

Jaha, hur ska vi tolka det här då?  Det lättaste är väl att försöka strunta i landsdelningen och bara räkna Berlin som huvudstad för hela Tyskland, hela perioden. Vi får ändå ha i åtanke att de åren en Berlinklubb vann i öst, vann samtidigt en annan klubb i väst – så det är egentligen bara halva titlar (och västklubbarna var oftast bättre). Berlin var trots allt hyfsade i gamla öst med 16 titlar, sen rår man såklart inte på fotbollsstäderna i det nya Tyskland. Fotbollsskämtet Bonn ger oss inget att jobba med. Det är ingen riktig huvudstad, ingen riktig fotbollsstad, och knappt ens en riktig stad. Krångligt land, det där, vi drar vidare.

 

London (England) – 14 titlar

Arsenal – 8

Chelsea – 4

Tottenham – 2

 

14 segrar alltså, och tre mästare. Nej, det är naturligtvis inte godkänt, och speciellt inte om vi betänker stans storlek. London må vara spelarfruarnas drömstad, men någon vidare fotbollsstad är man definitivt inte. Man har en hel massa deltagande klubbar, men vad hjälper det om de fattiga industristäderna i norr jämt och ständigt lägger sina ärrade fabriksnävar på guldmedaljerna. London får verkligen gaska upp sig, här förväntar vi oss fler mästare, och att de vinner oftare. Vi ger stan 20 år, sen återkommer vi och ser hur det ser ut.

 

Kiev (Ukraina) – 13 (av 20) titlar

Dymano Kiev – 13

 

Här räknar vi bara från 1992, när Ukraina blev självständigt. Kiev vann ju flest titlar i det gamla Sovjet, men inte i egenskap av huvudstad så de är inte värda mer än luft här. Någon annan klubb i huvudstan är inte värd att nämnas i sportsligt avseende, för i Ukraina är kampen mellan huvudstad och nästa stad (Shakhtar) så oerhört tydligt symboliserad genom fotbollen – och de två klubbarna Dynamo och Donetsk. Man kan faktisk lära känna Dynamo lite bättre genom det eminenta Donetsk-porträttet ’The Other Chelsea – A Story from Donetsk’. Sammanfattningsvis kan vi säga att Kiev såg rasamnde överlägsna ut tills Akhmatov, med sina oljiga händer (bildligt talat, Akhmatov har inte oljiga händer) välsignade Shakhtar. Just nu är Kiev tvåa i Ukraina, och det svider naturligtvis. Det är klart att Kiev på många sätt förtjänar en högre plats här, men i konsekvensens tecken räknas bara antalet titlar man tagit hem som huvudstad, så de får helt enkelt betala priset för att de inte varit självständiga längre än ett par decennier. Orättvist? Jo, kanske, men det där med rättvisa är relativt i fallet Dynamo.

 

Stockholm (Sverige) – 12 titlar

Djurgården – 7

AIK – 4

Hammarby – 1

 

Inget krigsuppehåll. Och här har jag egentligen berövat AIK från titeln 1983, då man vann serien, men inte guldet. Anledningen att jag var tvungen att gå efter förbundets mästare här, och inte de riktiga mästarna, är för att vissa andra ligor också experimenterat med vår fotboll och att jag där inte har... Jag ångrar mig, och ändrar igen. Stockholm får 12 och AIK fyra. Rätt ska vara rätt. Däremot förändrar det inte bilden av Stockholm som en rätt svag fotbollsstad. Vi får alltså stryk av Ukraina, som inte ens var ett land under större delen av perioden. Tre olika mästarklubbar är ett helt ok facit, men de har vunnit på tok för sällan. Kanske står man lite i vägen för varandra här... Får man föreslå en sammanslagning?

 

Warzawa (Polen) – 10 titlar

Legia Warszawa – 8

Polonia Warszawa – 2

Legia bildades under första världskriget (1916) som en militärklubb av polska armén, vilket namnet också antyder. Hemmaarenans namn översätts till Polska Arméns Stadion, eller Pepsi Stadion om det ska vara sponsormässigt korrekt. Polonia är faktiskt fem år äldre än Legia, och namnet berättar om en nationalistisk gammal skolklubb som grundades i ett icke-självständigt Polen, lite av en gammal upprorsklubb alltså. Polonia vann 1946, första året efter uppehållet, och igen år 2000. Men hur intressanta klubbarna än är kan vi inte bortse från att de vunnit på tok för lite. Vi stiger inte av tåget i huvudstan när vi luffar oss genom Polen nästa sommar, EM till trots.

 

Oslo (Norge) – 8 titlar

Vålerenga Fotball – 5

FK Lyn – 2

Skeid Fotball – 1

 

2005 vann Vålerenga, innan dess hade Oslo ingen mästare sedan 1984 (också Vålerenga). Men såväl societetsklubben Lyn som lilla Skeid har vunnit titeln efter andra världskriget. Dock är det bara Vålerenga som vunnit Tippeligaen (som högstadivisionen hetat sedan 1991). Både Lyn, som nu gått i konkurs, och Skeid är något så speciellt som skid- och fotbollsklubbar från början. Det hjälper oss om inte annat att förstå varför vinter-OS är större än fotbolls-VM i vår gamla koloni. Och Oslo är sämre än underkända Stockholm, då är det illa ställt med huvudstadsfotbollen.

 

Bern (Schweiz) – 5 titlar

Young Boys – 5

 

Gamla Young Boys har varit med i 114 år, men på senare tid har man inte haft så där våldsamt mycket att fira, ja förutom en massa födelsedagar då. Totalt har man elva titlar, men efter 1929 är de bara fem – så det är de fem vi dömer dem och huvudstan efter i den här tävlingen. I Berns försvar får vi ju säga att man är en rätt svag huvudstad. Med ca 350 000 invånare i storstadsområdet är man bara fjärde största stad i landet, och då är det bara logiskt att Basel, Genéve och Zürich har fler mästarklubbar. Kanske borde man byta huvudstad, Europas Australien.

 

Rom (Italien) – 4 titlar

Roma – 2

Lazio – 2

 

Italien alltså, och huvudstaden Rom tillhör ju tyvärr den del av landet som sällan får vara med i de fina salongerna. Fotbollen är inget undantag. Ynka fyra titlar sedan kriget (som inte heller gjorde någon italienare på bättre humör) är naturligtvis inte bra eller ens hyfsat. Storstadsområdet är bara marginellt större än Milanos, men prisskåpet betydligt mindre (eller mindre välfyllt, för visst känns det ändå som att högmodiga romare byggt landets största prisskåp, bara för att...?) Det enda man får godkänt för är att klubbarna i stan solidariskt delat på smulorna som nordklubbarna lämnat efter sig.

 

Paris (Frankrike) – 2 titlar

Paris Saint-Germain – 2

 

Det här är ju ett alldeles särskilt ämne, som egentligen förtjänar sin C-uppsats för att förklaras, men vi ger det väl ett försök ändå här. Paris är en världsstad, huvudstad i ett av Europas mest centraliserade länder, man har över tio miljoner invånare i storstadsregionen, men man är alltså mer eller mindre värdelösa i världens största sport. Och att enda mästarklubben PSG bildades över en natt, nästan som en panikåtgärd för att lindra huvudstadens uselhet i fotbollssporten, stärker inte stans aktier. Nu har man gett klubben en ekonomisk injektion igen i hopp att åter sätta Paris på den enda karta man inte redan finns med på. Jag tror att jag kallat Paris för Europas mest underpresterande fotbollstad tidigare, men det tåls att upprepas. Uselt.

 

Aten är bäst och Paris sämst. Ändå känns det väl som att vi kan hitta fler likheter än skillnader mellan städernas roll i respektive land? Samtliga huvudstäder vi undersökt har vunnit minst en titel och Köpenhamn har flest olika mästare. Köpenhamn har nog också gjort sig av med flest gamla mästarklubbar, så vi ska vara försiktiga med hyllningarna. Flera öststater har ruskigt starka huvudstäder, som väntat, och då har jag inte tagit med nära alla. Balkan lyser med sin frånvaro, jag vet, men det är ett svårt område att behandla i det här ämnet. Jag hade nog problem med Sovjet och Tyskland.

 

Som avslutning kan vi invertera hela den här genomgången och konstatera att även om staden Aten blev en vinnare och Paris en jätteförlorare, så vill jag mena att Frankrike som fotbollsnation i det långa loppet och i verkligheten där ute är den faktiska vinnaren, att Sverige och Allsvenskan står sig mycket bra och att Grekland är en ledsen förlorare.

 

Se där, vi kan också vända uppochner på saker och ting.