la roulette

Derby i Rom. Och derby i Bretagne. Det är inte samma sak. Och det är inte samma sak. Romderbyt försegick av att det regnade gatstenar, flaskor och diverse annat kravallbråte. Detta var förvisso inte direkt förknippat med matchen, men det hjälper oss att kontextualisera densamma. Derbyt i Bretagne försegick av att det regnade.

Franska derbyn är ett helt eget kapitel, och ett ämne vi jag inte får riktigt nog av. Ett tankeexperminet: Vi tar och tittar på de tre rikstäckande ligorna, igen. Var för sig innehåller ligorna endast ett stadsderby. Det spelas i National, där Red Star 93 redan slagit Paris FC med 4-0 på bortaplan i höstmötet. För att hitta fler derbyn får vi fuska lite och göra vår egen franska liga med alla 60 klubbar i Ligue 1, Ligue 2 och National. Då snubblar vi dessutom över det festliga faktumet att en Parisklubb (PSG) återfinns på första plats och en annan (Red Star) på sista plats, efter tio omgångar (ge eller ta lite). Och i den här fiktiva ligan finner vi dessutom ytterligare tre stadsderbyn, dels PSG mot de andra två huvudstadsklubbarna, men framför allt finner vi Frankrikes näst bästa fotbollsstad (lite beroende på hur man räknar, jag vet att jag hävdade för inte alltför längesen att Paris är sämst i världen på fotboll, typ). Men struntar vi i storlek och förutsättningar kan vi inte blunda för att tre av 60 kommer från huvudstaden, och att endast en annan stad alltså har två klubbar i vår liga.

För trots inledningen, vi ska varken göra Rom eller Bretagne, eller ens Paris. Men som så ofta när man ska resa någonstans som liknar ingenstans måste man mellanlanda, och det har vi gjort nu. Sen blir det propellerplan till ön som ligger lämpligt inklämd mellan Frankrike och Italien, och som har en av två franska städer som har mer än en klubb i ligasystemet (Ligue 1, Ligue 2 och National). Och när vi stiger av planet efter en skakig landning är vi på Korsika, tro’t eller ej.

Öns huvudstad Ajaccio kvalificerar sig nätt och jämnt som en av landets hundra största städer, men här finns alltså dubbelt så många klubbar i vår liga som i övriga 55 fotbollsstäder (Paris undantaget). Lägg till att ön (med drygt 250 000 invånare) har en till klubb – Bastia – på upplyttningsplats i L2 så förstår vi att det finns en hel del fotboll att bekanta oss med på vårt resmål. Tre klubbar och ett landslag, precis som det nästan 50 gånger större Paris alltså.

Jag kan inte i detalj berätta om när eller hur de första fotbollarna kom till öns hamner från kontinenten, det finns helt enkelt för lite skrivet om Korsikas fotboll i min bokhylla. Men jag vet att våra tre klubbar bildades inom bara fem år i början på 1900-talet, så det får räcka som historisk introduktion. Jag vet inte om vi ska kalla det ironiskt att mannen, som hundra år innan våra klubbar bildades försökte bygga ett franskt romarrike, är född på ön som då och då uttrycker önskemål att frigöra sig och bilda en egen stat. Och även om man inte lär bli en självständig stat någon gång snart har man redan de tre viktgaste bitarna på plats. En flagga, en nationalsång och ett fotbollslandslag. Flaggan ska visst vara äldre än den franska, och den kommer med en rätt speciell sidoberättelse. Ön attackerades av morer för tusentalet år sen (ge eller ta ett par hundra år), men stod emot. Och för att ingjuta mod inför eventuella framtida attacker högg man av ett morerhuvud, satte det på en påle, och lät det turnera runt ön. Sen satte man det på sin flagga.

Och det gjorde våra klubbar också.

Landslaget har förvisso inte FIFA-status men man är ändå på riktigt, med riktiga spelare och allt. Senaste landskampen spelades den 31 maj i år på Ajaccios hemmaarena Stade François Coty, och Bulgarien stod för motståndet. Här kan man se lite matchbilder från 1-0-segern, där Ludovic Giuly debuterade och där hemmasonen Johan Cavallis fina skott fick de Ajaccio-klädda fansen att mysa lite extra.

Annars skämmer Korsikas landslag knappast bort öborna med landskamper. Sedan 1998 har man spelat fem landskamper (endast Olympiakos François Modesto har deltagit i samtliga), samtliga på hemmaplan, tre i Ajaccio och två i Bastia,  och tre gånger har motståndet kommet från Afrika. Innan -98 spelade man sin enda bortamatch, och den tänkte jag att vi skulle ta oss lite extra tid med, för det var inte vem som helst som stod för motståndet. 1967 var det tänkt att flera olika franska regioner skulle möta landslaget med sitt ’landslag’. För de flesta i det kontinentala Frankrike blir en sådan match mest jippo, då den franska identiteten trots allt är ganska stark. Korsika var först ut den 27:e februari, och för de marginaliserade öborna var detta allt annat än bara en vänskapsmatch. Det franska landslaget skulle lite senare möta Rumänien i en viktig kvalmatch, och krävde därför att Korsika skulle mönstra ett lag som var så taktiskt likt Rumänien som möjligt. Matchen spelades på Stade Velodrome i Marseille, inför ca 25 000 åskådare.

Här kan man se några fina höjdpunkter från den historiska matchen.

Efter den här förlusten ställde förbundet in de planerade matcherna mot Bretagne, Alsace och de andra provinserna. Förudmjukelsen var total, och matchen fick knappast öborna att känna några större sympatier för det franska landslaget.

På Ultras Bastiaccis hemsida skriver de att de är emot alla galliska lag, att PSG får dem att kräkas, men att det utan tvekan är OM man hatar mest. Bråk mellan supportergrupper till klubbarna har varit frekventa genom historien. Marseille är närmsta franska storstad så det är lite av ett regionsderby, och när man förlorade en stökig cupfinal på 70-talet till OM blev det sammandrabbningar på Champs Elysée efteråt. Men mest av allt verkar ultrasgruppen vända sig emot de påstådda vänskapsbanden som sägs finnas mellan klubbarna. Trots allt bor många korsikaner i Marseille, och flera av dem har sympatier både på ön och fastlandet – vilket våra vänner i Bastia inte alls uppskattar.

Det finns en inhemsk liga också på ön, som spelats sedan 1920, och man har ett eget fotbollsförbund (som naturligtvis är underordnat FFF). Eftersom både SC Bastia och AC Ajaccio spelar på professionell nivå i det franska ligasystemet ställer man numer endast upp med reservlaget i öns eget mästerskap, men så sent som förra säsongen vann de sistnämndas reserver ligan.

Och just det, språket får vi ju nämna också. För det räcker med en snabbtitt på valfri korsikansk hemsida för att se att det skiljer sig från franskan. Frågan är snarast hur mycket det egentligen skiljer sig från italienskan, vissa menar att det är att betrakta som en italiensk dialekt snarare än ett eget språk. Och jag litar på dem som vet bättre än jag.

Nu tror jag väl att jag har börjat göra min poäng någorlunda förstådd här: att Korsika inte är vilken region som helst, och att fotbollen där betyder lite extra, med sitt starka symbolvärde och allt. Och jag vet inte om det ska behövas men ber ni mig att aktualisera det här inlägget kan det väl krystas fram någon slags koppling till sånt vi kan se i färg-tv. För igår kväll mötte faktiskt öns huvudstadsklubb Ajaccio den galliska huvudstadsklubben Paris Saint-Germain. Om de nyrika parisarna intog ön? Ja, självklart gjorde de det. Mycket har hänt sen 1960-talet. Men redan nästa helg kommer en chans till revansch, då ACA åker till Marseille för ett möte med bottenkollegan OM.

Hade jag varit filmansvarig på Ajaccios bortaresor hade jag letat fram en svartvitkornig gammal rulle från 1967, för även om mycket inom fotbollen förändrats sedan dess är de 90 minuterna på Stade Vélodrome bland det stoltaste korsikanerna har att visa upp. Det och ett morerhuvud.