Levande begravd
Ett litet livstecken kanske kan lugna alla fans där ute.
Medan vi precis rott i land kvalet till EM nästa sommar har de fullt upp där ute i den stora världen (kolla en jordglob, Europa är inte så stort som Merkel och Sarkozy vill göra gällande) att kvala in till det stora världsmästerskapet. Och i Rio rensar, städar och pyntar värden redan nu favelan inför festen. Tanken är att VM ska bli mer som Copacabana än Guds Stad. Vad mer som hänt sen sist? Tja, England har vunnit över Sverige för första gången sen typ månlandningen och Tipsextra, och det känns väl rimligt att tro att vi promenerar på Mars innan vi slår öborna igen. FIFA:s president Blatter är rasist. Men det gör ingenting, för det finns ingen rasism. Bosnien förlorade, men Erik Niva kan ändå hämta ut ett bosniskt hederspass på ambassaden i dagarna. Rasisten och tjejtjusaren Blatter har inte heller någon aning om hur en jordglob ser ut, och Australien leder sin kvalgrupp före Saudiarabien, Oman och Thailand.
Våra fienders fiender är våra vänner, brukar det inte heta så? Australien var ju också sugna på att hålla den där festen om sisådär tio år, och man nöjde sig inte med att rynka på näsan och ställa besvärliga frågor när det stod klart att Qatars partyprinsar placerat fler bruna kuvert innanför FIFA-kavajerna än man själva mäktat med. Man krävde hela VM-kampanjsinsatsen tillbaka, på x antal hundra miljoner i en valuta jag inte minns vilken – det var en principfråga tyckte man. Bäst i PR-videon är när Nicole Kidman trycker på att Australien är en 'strong, stable demcracy.' Man kommer naturligtvis inte få en dollar tillbaka, men man kommer heller inte behöva skicka ut militären i slummen med högtrycksspruta. Och man kommer inte behöva bygga nya dyra och för stora arenor än på ett tag, vilket för mig in på den lilla berättelse jag tänkte berätta här (se det som något att ha vid sidan av det man har vid sidan av kaffet på sin eftermiddagsfika). Hela storyn och bilderna kommer från finfina Pitch Invasion.
Den här texten är kanske inte så aktuell just nu, den borde egentligen skrivits för några månader sen när det lottades, alternativt om tio år när det är dags (och då är la roulette nerlagd). Å andra sidan, lite FIFA-bashing och trasiga arenor har vi alltid tid för.
Vi är i Sydney, hos en gammal ungersk invandrarklubb – som i likhet med alla andra invandrarklubbar i landet tvingats putsa om fasaden en aning. Från början hette man bara Budapest verkar det som, sen St Georges-Budapest och sen bara St George – hur som helst bildades klubben strax efter andra världskriget och var en av pionjärklubbarna på den australiensiska scenen. När scenen skulle renoveras blev man St Georges Saints istället. I början av 1970-talet var klubben en dominant maktfaktor i landet. Man vann en internationell cup i Tokyo med andra inbjudna klubblag – en bedrift som klubben själv säger är den största någonsin av ett australiensiskt lag. Man skickade fem spelare till landslagets VM-äventyr i Västtyskland 1974, och man vann fyra regionala mästerskap i New South Wales på 1960- och 1970-talet innan National Soccer League (NSL) bildades 1977. Klubben nämner bara de tre gånger man vann grundserien på sin officiella hemsida, men officiellt blev man ändå mästare efter slutspel vid fyra tillfällen. Jag kan gilla klubbens tolkning. Nationella mästare blev man trots allt bara en gång – 1983, med en poängs marginal före giganten Sydney City.
Sin arena – St Georges Stadium – har man i Barton Park i stadsdelen Banksia i södra Sydney, med bara kanalen mellan sig och Sydneys flygplats. Den stod klar till klubbens andra säsong i NSL år 1978, och var alltså mästarna hem fem år senare. Den tog 15 000 åskådare och St Geroges publik har beskrivits som både livlig och passionerad. Inte ens 30 år har gått sedan dess och St George har tagit ett par stora steg tillbaka i seriesystemet där man nu spelar i den regionala andradivisionen.
När vi ser arenan känns 30 år genast som en väldigt lång tid. Precis som i fallet Filadelfia har det diskuterats nybyggen och finansiärer lite då och då, men utan att det fått någon synlig effekt på platsen. Tydligen spelar Tim Cahills bror i klubben idag, men man kan ju undra om bröderna talar samma språk när de snackar om helgens matcher.
Samtidigt räcker de här bilderna på en förortsarenas totala förfall för att jag, om jag haft en FIFA-kavaj, lagt min retroaktiva röst på Australien som VM-värd. Den här bunten bråte och sprucken cement är hem till en hel del fotbollshistoria, och till ett högst mediokert förortslag, det kan vara värt att påminna m medan ruinerna fortfarande finns kvar, nästan likt gravstenar kring den gamle och sjuka klubben. Arenorna man bygger och renoverar i Qatar kommer inte bli mål för de lokala graffarna – de ska visst monteras ner och skeppas iväg någonstans efter att festen tagit slut. Vi håller en tumme för att ingen av dem hamnar i Barton Park.
