la roulette

För över hundra år sedan grundades klubben av en grupp nationalister. Drygt hundra titlar senare har fansen gett sig ut på gator och torg för att ta tillbaka sitt land. Jag ska berätta lite kort om vad Al-Ahly Sports Club pysslat med däremellan. Men först, välkomna till Egypten, och till Kairo.

Ahly beskrivs ofta, och inte helt mot sin vilja, som ett egyptiskt Real Madrid. En fotbollens stormakt, med en gigantisk supporterskara, och ekonomiska muskler som gör dem mer eller mindre onåbara för provinsklubbarna. Med trettiofem ligatitlar och nästan lika många inhemska cuptitlar gör Ahly inga Kairo-korteger efter en silvermedalj. Ahly betyder just ’Nation’ och har alltså, ända sedan begynnelsen syftat till att vara en egyptisk symbol. Då var Egypten en engelsk koloni, och ironiskt nog använde man just fotbollen, deras fotboll, för att skapa den nationella identiteten kring. Snabbt blev klubben en slags motståndsorganisation mot det kolonilala förtrycket, framför allt bland unga studenter. 1925 gjorde man klubben exklusiv för egyptier, eller som man själva uttryckte det, Ahly blev ’folkets klubb’. I Egypten bor ca 80 miljoner människor, och Ahly säger sig ha 50 miljoner fans. Och även om vi kanske ska ta den siffran med både en och två nypor salt, så säger den något om hur etablerad klubben är i sitt hemland, och i sin region. Afrikanska fotbollsförbundet utnämde Ahly till det förra århundradets främsta afrikanska klubb. Och med sju ligatitlar och fyra afrikanska Champions League-titlar har man redan skaffat sig ett hyfsat utgångsläge på det nya.

Även om de är en parentes i just den här berättelsen, får vi åtminstone nämna antagonisterna i stan också. För om Ahly representerar folklighet (så länge folket i fråga är egyptiskt, minns väl) och är en klubb för arbetare, studenter och gemene män och kvinnor var Zamalek SC mer av en överklassklubb, man bar till och med Egyptens kung Farouks namn ett tag. Derbyt lagen emellan är den största afrikanska klubblagsmatchen som finns, och när det börjar dra ihop sig för match jobbar de nybildade Ultras Ahlawy övertid för att förbereda tifon och gruppera sig inför de kommande drabbningarna med polisen och motståndarfansen.

Men det får räcka som klubbens historiska bakgrund och dess rivalitet med grannen. För egyptisk historia hänvisar jag er till andra kanaler (typ en bok eller nåt) och för rivalitetsfrotteri kan Youtube säkert stå till tjänst. Men nu tar vi och lyssnar på vad fansen, de som är som ’folk’, sa för ett drygt år sedan. David Goldblatt träffar flera av Ahlys ultras under sitt besök i Egypten på vintern 2009. De flesta är unga, välutbildade män, ständigt uppkopplade på sina trådlösa laptops. Han frågar en av dem (som ville vara anonym), på tal om att de forcerat en av polisens grindar på väg in till arenan för att få in sina flaggor, om det någonstan i Egypten finns en organisation som skulle kunna göra något liknande.

- Jag vet inte om någon annan skulle kunna göra det. Vi gör vad vi måste göra, mot polisen och de som styr, de som trycker ner oss, för vi tycker dom gör fel. Men när vi säger att dom gör fel menar vi inte att vi vill ha koas, vi är inte anarkister. Vi vet att det finns regler som vi inte står över.

- Är ni en politisk organisation?

- Vi är helt opolitiska. För ultras handlar det bara om fotboll. Politik här är tabu, man kan inte prata om det. Man har ingen chans att komma nånvart i Egypten om man pratar om politik.

Goldblatt försöker igen.

-Vad jag har förstått är det inte ofta i Egypten som stora folkmängder får komma samman och göra sin grej...

Men Ahly-ultran slår ifrån sig.

- Vi är inte politiska, och det vet regeringen.

Han fortsätter.

- Vi har blivit en organisation att räkna med, som de måste hantera. Ett bevis på det var när fotbollsförbundets president ringde mig, och andra ultras personligen, för att boka in ett möte. De ville veta vilka våra krav var. Vilka krav vi har...? Vi är ingen terroristorganisation. Vi vill bara ha möjligheten att anordna tifon och ta med flaggor till matcherna, för att uttrycka vårt stöd för laget.

Assad, en annan Ultras-ledare, resonerar kring begreppet politik, som ju i Egypten betytt många saker genom åren men aldrig varit förknippat med demokrati.

- Fotbollen är större än politik. Det handlar om verklighetsflykt. Den vanlige Ahly-supportern bor i en etta med sin fru, svärmor och fem barn. Han jobbar för minimumlön och hans liv suger. Det enda bra i hans liv är att han i två timmar på fredagkvällarna får se Ahly spela fotboll.

Just den här senare ultran var väl ingen vidare vän av familjen, och kanske ska vi inte ta honom på alla hans ord. Men samtidigt är Ahlys arenas läktare en av ytterst få offentliga platser där den här vanlige supportern upplever någon slags frihet. Ett drygt halvår senare var kaoset ett faktum, och massprotesterna mot regimen skedde nu på öppen gata, och inte bara utanför arenans grindar. Men Ahlys ultras vidhöll att man var helt och fullt opolitiska, på sin Facebook-sida skrev man att medlemmarna är fria att delta i protesterna, men som organisation tog man inte ställning. Officiellt.

Vill man veta åt vilket håll vinden blåser kan man fukta ett finger och hålla upp det i luften. Vill man veta åt vilket håll samhällets vindar blåser kan det ibland räcka med att gå på fotboll. För på läktarna var protesterna redan i gång, och hade varit så en bra tid. De arga unga studenterna hade redan stormat militärpolisens järnridå när de intog arenan. Väl inne vajade man sina hemmagjorda flaggorna och sjöng sånger om historiens och framtidens triumfer, framför allt sjöng man högt – och tillsammans. Oavsett vad resultatet blev i matcherna (nu vinner i och för sig alltid Ahly, men ändå) hade man tagit en viktig seger när man vann friheten att uttrycka sig på läktarna. Då återstod ju bara att slå sig igenom samma regerings ridåer utanför arenan. Men med det sagt måste det också sägas att protesterna vi såg i Egyten, och som vi nu ser i flera nordafrikanska länder har ingenting (eller väldigt lite) med fotboll att göra. Däremot är det ingen slump att det är de läktarfostrade ungdomarna som är först ut på gatorna för att kräva sina rättigheter. Demokratiseringsprocessen påbörjades på arenan där de kunde – och vågade – stå upp mot regimens polis och militär. Den extrema nationalismen som Ahlys supportrar sluter upp bakom är nog inte helt ofarlig, men den här gången var den mest farlig för han som befann sig högst där uppe på pyramidens topp. Beväpnade med trådlösa laptops och sociala nätverk mobiliserade man sig för att ta striden ute i den stora världen, och kräva sitt land tillbaka.

Sagt och gjort, och väl ute på gatorna fick de arga unga studenterna sällskap från så gott som hela det egyptiska folket. Men politiska var man aldrig. Det handlade bara om att stötta sitt lag. Al-Ahly.