la roulette

Det hade varit intressant att plocka upp bitarna efter besöket i Vancouver och ge sig på att analysera hur det kommer sig att den kanadensiska hockeypubliken kan bjuda på ett upplopp  värdigt en europeisk fotbollspublik, men det sparar vi till nästa gång de spelar en avgörande final på hemmaplan. Det finns andra bitar som behöver plockas upp och analyseras innan vi tar helg. Mästarna är ju korade ute i den europeiska fotbollen, och det  förtjänar åtminstone en kort genomgång av vilka städer som vann i de fem största ligorna. Det heter ibland att vinna inte är allt, och det kan jag nog hålla med om, men ska jag ge mig på en jämförelse av samtliga representerade städer i de fem främsta fotbollsländerna i Europa blir den här microstudien (som jag tänkte ta helg med) ett veckoprojekt för ett helt forskarlag. Eftersom jag varken har en vecka eller ett forskarlag avgränsar jag mig till mästarstäder. Hoppas det är ok.

Jag är alls ingen expert på städer eller stadstyper, men ambitionen är att kunna säga någonting kort om vilken typ av stad det rör sig om. Länderna listas i ordning efter UEFA:s (herr-)ranking på ligorna, och bäst går först. Men vi nöjer oss faktiskt inte med att jämföra land för land. En inhemsk jämförelse mellan mästarstaden på dam- och herrsidan kanske kan resultera i några intressanta liknelser eller skillnader, vi får väl se. När det gäller befolkningsmängd skriver jag storstadsregionens befolkning, och inte bara stadens, det ger ofta en sannare bild av miljön inom vilken klubben verkar.

England är först ut, som brukligt är när vi avhandlar fotbollsämnet.

Mästare herr: Manchester United, Manchester.

Mästare dam: Sunderland A.F.C. Women Football Club, Sunderland.

Manchester har vi väl hyfsad koll på? En gammal textilstad som exploderade under industrialiseringen på 1800-talet, men som klarat att vitalisera sig efter att fabrikerna lades ner – till skillnad från grannen Liverpool. Det är nog inte uppåt väggarna att jämföra Manchesters resa de senaste hundra åren med Malmös, trots att storstadsregionen har ca två och en halv miljoner invånare. Sunderland ligger längst upp i norr på östkusten. Regionen har drygt 280 000 invånare, och den industrilla historien har mest handlat om skeppstillverkning, kolbrytning och glastillverkning. Själva staden Sunderland har 180 000 invånare, och verkar vara en av de mest etniskt homogena storstäderna i landet – med drygt 98 % vit befolkning. Föga överraskande då kanske att mästarlaget inte har en enda utländsk import. Man är del i herrklubben med samma namn. Sina hemmamatcher spelar man på Hetton Centre, jag kan inte hitta information om publikkapacitet någonstans, men den är inte stor.

Spanien är tvåa, och den spanska fotbollen är en duett i alla avseenden.

Mästare herr: FC Barcelona, Barcelona

Mästare dam: Rayo Vallecano, Madrid

Här handlar precis allt om Madrid och Barcelona. På herrsidan spelas moraliska finaler mellan Real Madrid och FC Barcelona, vinnaren vinner ligan. På damsidan spelades faktiska finaler i ett dubbelöte om ligatiteln, Madridklubben Rayo Vallecano vann sammanlagt med 3-2 mot Espanyol från Barelona. Jag ska inte dra upp Barcelonas katalanska arv kontra Madrids fascisthistoria igen, men det ska sägas om Rayo Vallecano att de kommer från en stadsdel – Valleco – som blev känd för att ha stor del arbetklass och många invandrare, och man ska tydligen ha gjort en del motstånd mot regimen när Franco styrde. Termen 'Vallekas' används stolt av lokalbefolkningen, som har en språklig egenhet i att stava ord med k:n istället för c:n (hur det skiftar i uttal vet jag inte). Annars är man väl bäst på allting egentligen i de båda städerna, och inte bara på fotboll alltså. Det är landets två klart största städer, Madrid med omnejd har över fem miljoner invånare och Barcelona har över fyra (Valencia kommer en bit efter med ca en och en halv) och där finns nog det mesta man kan önska sig i kulturväg (dit ju fotbollen också hör, glöm inte det). Rayo Vallecano har enligt wikipedia mina källor en import i truppen, Jade från Ekvatorialguniea, och hemmaarenan Estadio Teresa Rivero spelar både dam- och herrlaget på, den tar ca 15 000. Arenan är döpt efter klubbens förre president Teresa Rivero, den första kvinnliga klubbpresidenten (för en herrklubb) i landet. Hon avgick i våras efter 17 år på posten.

Motstånd som det ser ut idag.

Tyskland kniper bronset, det kan vi vid det här laget.

Mästare herr: Ballspiel-Verein Borussia 1909 e. V. Dortmund, Dortmund

Mästare dam: 1. Frauen-Fußball-Club Turbine Potsdam 71 e. V., Potsdam

Jag hoppas det framgår där någonstans i röran vilka klubbar som faktiskt vann ligan. Dortmund och Potsdam är hur som helst våra städer. Den här fina texten skrev Erik Niva om BvB i vintras, läs den så ligger ni helt i fas vad gäller herrmästarna. En kort sammanfattning av stan bara; Dortmund är äggulan som glidit ut till höger i stekpannan, och utgör den östra delen av Ruhrområdet (ägget), som allt som allt har drygt tio miljoner invånare. Det är fortfarande i stor utsträckning en klassisk arbetarstad, det visar sig inte minst genom det hysteriska intresset för klubben som finns i stan (vilket Niva är inne på i texten).

Potsdam tillhör Berlins storstadsområde, som har knappt sex miljoner invånare, själva staden har drygt 150 000. FFC Potsdam, eller Turbinerna som de kallas, har vunnit tre raka titlar nu, och är på väg att jaga ikapp mesta mästarna (sedan muren föll) Frankfurt, som har sju. Potsdam en universitetsstad. Universität Potsdam (nedan) öppnade 1991 (det hette något annat innan) och har i dag ca 20 000 studenter. Även i Sverige har universitetsstäderna utmärkt sig på damsidan, framför allt med Umeå och Linköping (och kanske Malmö i någon mån, även om det heter Högskola här). I Sverige har det förklarats att det varit en bra kombination att studera och spela på elitnivå samtidigt, då damfotbollen inte varit proffesionell fullt ut, och kanske kan man tillämpa samma teori på det tyska fallet, även om själva klubben FFC klubben grundades så sent som 1999. De tyska ligamästarna är således typiska i fallet att herrarna kommer från en gammal industristad och damerna från en universitetsstad, dessutom nära till kulturhuvudstaden Berlin. Antalet importer säger något om ligans och lagens styrka, men i det tyska fallet är Potsdams tre importer (från Namibia, Makedonien och Japan) nog snarare ett tecken på det stora underlaget inhemska klasspelare.

Italien är fyra, precis som sina VM-titlar.

Mästare herr: AC Milan, Milano

Mästare dam: Sassari Torres Calcio Femminile, Sassari

Jag har inga vetenskapliga studier som stöder detta påståendet, men en hyfsat kvalificerad gissning är att klyftan mellan herr- och damfotboll i Italien är större än någon annanstans. Då tänker jag på landslagets och klubblagens resultat, publiksiffror, ligornas ekonomiska omsättning samt deras respektive mediala utrymme. Och jag skulle tro att föregående säsongs mästarstäder speglar den bilden väl. Milan är Italiens ekonomiska och kulturella huvudstad, och räknar vi in storstadsregionerna är man störst också – drygt fyra miljoner invånare mot Roms ca 2,7 miljoner. Med premiärminister Silvio Berluscno i ryggen förstärks bilden av AC Milan som maktens klubb i Italien, nu när Juventus fortfarande renoverar.

Torres Calcio å andra sidan kommer från ön Sardinien, och och deras vardag påminner nog ganska lite om herrmästarnas.  Serie A Feminina grundades så sent som 1968, från 1950 fanns ett inofficiellt mästarskap. Nu är jag inne och nosar på macrostudien jag inte skulle göra men jag kunde inte hålla mig. Ligan har ingen stad representerad söder om Rom på fastlandet, våra mästare Torres är alltså ligans sydligaste klubb. Man har vunnit ligan fem gånger, det är man bäst på tillsammans med huvudstadsklubben Lazio, och nu senast gjorde man det med tre amerikanskor i truppen. Sassaris storstadsområde har ca 300 000 invånare, och hemmaarenan Stadio Vanni Sanna tar in ca 10 000. Även här finner vi ett stort universitet, Università degli Studi di Sassari är Sardieniens äldsta, grundat redan på 1500-talet och hem för 18 000 studenter.

När vi är här måste vi nämna lagets, och ligans, stora stjärna – Patrizia Panico. Hon har vunnit skytteligan tio gånger på tolv år. Och visst kan man prata om en ojämn liga med många svaga lag, eller att hon floppade i USA, men har man gjort 459 mål i ligan förtjänar man ändå ett omnämnande.

Una calciatrice italiana.

Frankrike, den femte republiken.

Mästare herr: Lille Olympique Sporting Club Lille Métropole, Lille

Mästare dam: Olympique Lyon, Lyon

Från I.B. Thompsons Modern France: Lille-Roubaix-Tourcoing var den enda väl utvecklade och industrialiserade storstadsregionen i 1800-talets Frankrike, och kolgruvedistriktet, med över en miljon invånare, är det mes utvecklade urbana området i landet efter Paris. Storstadsområdet har drygt en miljon invånare och är på det fjärde största storstadsområdet i landet. Precis som i Manchester var Lille en klassisk textilstad med över hundra fabriker under glansdagarna i slutet på 1800-talet. Den tidigare presidenten Charles de Gaulle, som tog fram den nya konstitution som trädde i kraft 1959 och kallas den femte republiken, kommer från stan, det måste vi ju nämna. Annars har Lille gått och blivit en universitetsstad, med över 100 000 studenter – därför är det värt att notera att man saknar ett damlag i Ligue 1. Man var europeisk kulturhuvudstad 2004, det är inte illa för en gammal industristad. Klubben Lille OSC vann det första nationella mästerskapet 1932, och man är resultatet av en sammanslagning år 1944 mellan Olympique Irish Club och SC Fivois.

Lyon är näst störst i landet med sina 1,7 miljoner invånare i storstadsregionen. Klubben Olympique Lyon har inget som helst inhemskt sportsligt motstånd, på 22 matcher gjorde man 106 mål och släppte in sex, ett sånt facit brukar räcka för att vinna ligan. Lyon ska vara något av Frankrikes kulinariska huvudstad, och där är konkurrenses desto tuffare. Och ett par av stadens historiska platser finns sedan 1998 med på UNESCO:s världsarvslista, till exempel den hyfsade basilikan Notre-Dame de Fourvière. Klubben grundades som FC Lyon 1970 men upptogs i Olympique Lyons verksamhet 2004, då hade Jean-Michel Aulas stora planer för klubben. Aulas har storsatsat och i år fick han maxutdelning då klubben vann både sin femte raka ligatitel och Champions League. Förutom en svensk anfallare har man spelare från Norge, Shweiz och Costa Rica, men fortfarande bara fyra importer så det är i högsta grad en fransk satsning. Publiken däremot lämnar mycket övrigt att önska. Hemmaarenan Plaine des Jeux de Gerland har plats för 2 200 åskådare, de största matcherna spelas på Stade de Gerland (herrlagets arena), men det är inte ofta det krävs fler platser än tusentalet platser när europamästarna spelar hemma. Här får man i alla fall fira på förhoppningsvis k-märkta Craven Cottage.