Höga berg och djupa dalar
Vancouver således, för när ska vi annars uppmärksamma dem?
De är ju tillbaka i MLS igen, Whitecaps. Vi börjar med den här småtrevliga videon man gjorde inför återkomsten, där vi får se hur det såg ut senast det begav sig, vi får se en Sedin med en fotboll, varsitt Sounders- och Toronto FC-hån, pyroteknik, en kapning av Becks och inte minst får vi se Whitecaps isländske coach banka på en whiteboard och ha sönder en vuvuzela. Och just det, allt är till tonerna av Three Lions. Jag tror faktiskt att jag fick med allting där, nu behöver ni knappt se klippet.
Det är ingen slump att man försöker surfa på hockeyvågen. Är det något de kan i den nordamerikanska sporten är det att marknadsföra sig och packetera sin produkt snyggt och prydligt. För ungefär två månader sen såg läget ut som följer; hockeylaget hade vunnit serien och skulle in i slutspelet, som en av favoriterna, det är en big deal i stan. Fotbollslaget hade nyligen gjort comeback i MLS och även om man hade några svaga resultat i ryggen hade man sparkat igång återkomsten med buller och bång efter segern i det kanadensiska derbyt mot Toronto i hemmapremiären. Men, och det är ett stort men, det är en minor deal i stan. Därför passade Whitecaps på att klippa ihop en liten lycka till-hälsning till Canucks. Det är inte ofta vi får se fotbollen som en så tydlig underdog.
One of the Sedin’s...
Sedan dess har följande hänt; hockeylaget har skrinnat fram till en sjunde avgörande match om Stanleys buckla, efter lite intervallhockey i finalerna mot Boston. Och fotbollslaget har fortfarande inte vunnit sen man gjorde den där lyckönskningen till storebror i stan. Så i väntan på att nästa (fotbolls-)säsong ska starta igen tar vi och bekantar oss lite med Vancouvers (och fotbollsligans) sämsta klubb.
1974 grundades Whitecaps, och för att det inte skulle råda något missförstånd om var man kom ifrån bad man sin marknadsavdelning att ta fram en lite halvpatriotisk klubblogotyp. 1979, på sitt femte år i NASL (North American Soccer League) gick man hela vägen och efter att ha slagit ut Steve Ross’ Cosmos vann Whitecaps Soccer Bowl. Finalen mot Tamba Bay spelades i New York, vars fotbollspublik ska ha sympatiserat med sina landsmän snarare än med Whitecaps. Det var första gången en franchise från Vancouver vann en major league, så när laget kom hem möttes de av drygt hundratusen firande fans på gatorna. Då var det sannerligen en big deal.
Sen gick det sämre för Whitecaps, och som bekant också för ligan. Trots det lämnade man gamla Empire Stadium för nybyggda BC Place Stadium, och hade i arenapremiären 1983 mot Seattle Sounders en publiksiffra på smått fantastiska 60 000. Det är ju ändå soccer vi talar om här. Året efter lades ligan ner och Vancouver 86’ers, som man döpte om sig till, fick se sig tävla om det kanadensiska mästerskapet istället, i den nya ligan Canadian Soccer League (CSL) som startade upp 1987. I den nya ligan med bara inhemsk konkurrens gjorde man snabbt avtryck och hann med att vinna fyra mästerskap innan återkomsten till nya American Professional Soccer League (APSL) 1990. Ligakaoset under 1990- och 2000-talet har inneburit att Whitecaps spelat i såväl ASPL, CSL och A-League (en nordamerikansk proffsliga) under 90-talet, och i A-league, United Soccer League (USL) (som är typ tredjedivisionen i Nordamerika) med lag från Kanada, USA och Perto Rico och då slutligen MLS under 2000-talet. År 2000 köpte den nye ägaren tillbaka namnet Whitecaps från NASL-franchisen, efter önskemål från supportrarna. Det funkar ju så där borta.
Så vad kan vi mer säga om Whitecaps? Inför återkomsten till MLS kraftsamlade man, som man måste om man vill vara med och leka. Man gjorde klart med en ny huvudsponsor – Bell Canada, som också namngivit arenan. BC Place Stadium renoveras däremot efter en olycka och laget flyttar först in igen till nästa säsong. Klubben ägs i dag av fyra personer, varav en är stadens egna gunstling och basketfenomen Steve Nash. Och just det, The Proclamiers har spelat in en ny version av klubbens officiella låt (med det knepiga namnet) White is the Colour. I försvar till den som skrivit låten kan sägas att man nog syftar på de typiska Vancouvervyerna, som dessutom givit klubbens dess namn (ursäkta övertydligheten, men white caps betyder alltså vita mössor och syftar på bergstopparna).
Annars är det som bekant rätt svårt med klubbidentitet och historia i den nordamerikanska fotbollen. Vi kan alltid se på vilka rivalerna är, det är åtminstone ett sätt att närma sig en aning. Försvararen Wes Knight, på tal om var de bästa rivaliteterna finns; you know, all over the place there are great rivalries, I think we can start one ourselves on this west coast. För det är mycket det det handlar om, att starta rivaliteter. Ligan mår bra av great rivalries. De genererar pengar, youtubeklipp och artiklar i tidningarna (för den som läser såna). Men i en fotbollsliga där historien börjar någon gång i slutet av 60-talet, och efter ett drygt tioårigt avbrott startades upp igen under nytt namn, med nya lag på 90-talet är det svårt att finna de där rivaliteterna man så gärna vill ha. Whitecaps stora match är den mot Seattle Sounders (som ju redan nämnts och setts här några gånger). Lagkaptenen Jay DeMerit slår fast att rivaliteten handlar om a border thing, whether it’s a state border or a country border...
Det är en ju country border thing i natt också, bland så mycket annat. Och bara för att påminna oss om Vancouverbornas kärlek till sina klubbar kan vi väl ta och titta på hur det såg ut när Whitecaps vann för 32 år sedan. Ni kan tro att man kommer göra stan igen om bara tvillingarna fixar löser det här, efter thirty years of hurt. Tills dess, håll till godo.
