la roulette

Ja du, Ranieri. Romanistan Ranieri dessutom. Man släpper inte in fyra mål på en halvlek på söndagen och tror att man har ett jobb att gå till på måndag morgon. Man 'avgår'. Men det om det. Vi tar oss en närmare titt på helgens bödlar i stället.

Genoa Cricket and Football Club bildades 1893. Men fotbollen kom in i verksamheten först 1897, efter att engelsmannen James Richardson Spensley introducerat den nya sporten i sitt nya hemland.

1898 arrangerade ett tre månader ungt italienskt fotbollsförbund landets första nationella mästerskap. Hur nationellt mästerskapet var kan i och för sig diskuteras då endast fyra lag deltog, varav tre härstammade från värdstaden Turin. Man hade i alla fall kritat en plan och införskaffat några medaljer. Det spelades två semifinaler på morgonen och efter en smörgåslunch spelades en finalmatch (det framgår tyvärr inte i John Foots annars briljanta ’Calcio’ om förbundet bjöd på lunchen). En match som Genoa vann, och tre engelsmän och åtminstone fem andra utländska spelare åkte hem med den första italienska ligatiteln. Ca 100 personer ska ha varit på plats för att bevittna spektaklet, och trots den blygsamma publiksiffran var man inte sämre än någon annan fotbollspublik utan hann under dagen med att heja på sitt favoritlag, häckla domaren och slåss med motståndarfansen. ’Läktarkulturen’ var född, innan det ens fanns läktare.

Den italienska fotbollen må ha legat i sin vagga men i början av 1900-talet var Genoa redan en fullvuxen mästarklubb. År 1904 vann man sin sjätte ligatitel. Vid de flesta finaler stod Spensley mellan stolparna, men efter att ha slutat som aktiv (i den mån man var aktiv som fotbollsmålvakt i början av det förra seklet) hade han någon slags ledarroll i klubben, och senare också på förbundet. Genoa var alltså Italiens första riktiga storklubb. År 1930 hade man nio ligatitlar och åtta andraplatser, men i och med man tog sin sista ligatitel 1924 saknar man än i dag en Serie A-titel, då ligan grundades först 1928, av Benito Mussolini och hans fascistparti.

Under Il Duces styre fanns en trend att fotbollsklubbarna italieniserade sig. Huruvida det var under tvång (i vilket fall man gjorde bäst i att lyda) eller efter råd (se föregående parentes) från Mussolini och hans vänner är något oklart, men under en period bytte man från det engelska namnet på staden – Genoa -  till Genova Calcio. Det uppskattades emellertid inte alls av fansen, som är mycket stolta över sitt engelska arv, och man bytte snart tillbaka till sitt ursprungliga namn. Fansen kallar sig ’The English’ och ’Garbutt’s boys’ efter tränaren William Garbutt (bilden nedan) som var mycket framgångsrik som tränare i klubben.

Om vi ska försöka oss på att ta Genoa från dåtid till nutid på bara ett par rader gör vi det med hjälp av ’Lego-kungen’ Enrico Preziosi. Miljardären har tagit Genoa från Serie B tillbaka till Serie A och sen vidare ut i Europa. Hans förmögenhet kommer bland annat från leksaksbranchen, och som när det gäller de flesta italienska fotbollspresidenter har även Preziosi ett par gånger föklarat krig mot domarkåren. Den mest kända berättelsen är den om brädspelet Akkiappa L’Arbitro (Jaga domaren) som han lät tillverka efter att hans Como, som han tyckte, förfördelats och åkt ur högsta serien. Det är en variant av det klassiska tivolispelet Whack-A-Mole, men i stället för att slå en Mole ska man slå en domare. Det italienska fotbollsförbundet var inte särskilt imponerade av Preziosis kreativa protest och spelet fick snabbt dras in. En motvillig ursäkt till förbundet och domarna fick han också kosta på sig.

Sedan dess har han alltså skjutit in ett par miljarder kronor i Italiens äldsta fotbolls- (och cricket-) klubb. Och även om han inte gett dem den där efterlängtade tionde titeln än har han åtminstone etablerat Genoa som en stabil övre halvan-klubb som kan utmana om Champins League-platserna igen (klubben har dock underpresterat den här säsongen och ligger just nu på tionde plats). Men det är klart att landets äldsta klubb ska finnas med och slåss om europaplatserna. Och om vi nu skulle glömma bort varifrån de kommer - och vilka de är - är Genoafansen aldrig sena att påminna oss.