la roulette

Jag kastar bollen i luften

ser var den landar

låter den studsa

ler när den stannar...

Och vet ni vad? Bollen stannade i Stockholm, som i kväll bjuder på både premiär och derby – ett premiärderby, kort sagt.

I en tid när fotbollsklubbarna (jag återkommer till Hammarby) alltmer verkar dra åt samma håll, och mer börjar likna konkurrerande företag på en marknad - en marknad man kallar underhållningsbranchen, supportrarna kallas kunder och förväntas köpa företagens produkt (produkten är fotboll) – blir det än viktigare att lära känna sin historia. Historielärarna upprepar mantrat inför varje ny klass de får; vi behöver kunna vår historia för att förstå vart vi är på väg. Något sånt. Och med tvillingarna AIK och Djurgården får vi resa tillbaka till slutet av 1800-talet för att finna klubbarnas grundande, och avgörande brytpunkter i respektive klubbs identitet med tidiga klassresor.

AIK bildades 1891, fotbollen upptogs fem år senare. Man hann med att vinna åtta mästerskap innan andra världskriget, och var i skuggan av Örgryte, som vann tio av de fjorton första mästerskapen, en tidig stormakt i svensk fotboll. Mästerskapet gav det officiella SM-tecknet tills dess att Allsvenskan startade 1925, då hade AIK hunnit med att vinna sex titlar (Allsvenskan fick först officiell mästarstatus 1931, det året vann GAIS. Det fanns dock ett seriespel även innan Allsvenskan grundats – Svenska Serien – men inte heller det hade officiell status). Till det har man ytterligare fem SM-guld, efter den mer konventionella metoden där man efter seriespelets avslut delar ut guldet till det lag med flest poäng. Fotbollshistoriker Torbjörn Andersson låter oss förstå (i sin Kung Fotboll) att AIK vid grundandet var en arbetarklassförening, men att den bilden drastiskt ändrades vid sekelskiftet, redan som fyraåring  hade (fotbolls-)klubben hunnit göra en sällan skådad klassresa och närmat sig Stockholms medelklass med stormsteg. Andersson påvisar klubbens nya hemmahörande i medelklassen genom att redogöra för startelvans civila åtaganden (jag återkommer till det också). Man hade dessutom höjt medlemsavgiften till hela nio kronor om året (vilket var rätt mycket, tydligen), och man tog två kronor i inträdesavgift (vilket ju låter rätt mycket, om vi tänker på att nio kronor var mycket). När prins Gustaf Adolf blev klubbens förste hedersledamot år 1907 var det än mer tydligt att man inte längre var arbetarnas lag. Sedan dess har Sveriges monark per automatik fått titeln hedersmedlem i AIK.

Liksom de svartgula bildades Djurgården alltså 1891, men det dröjde till 1899 tills fotbollssektionen bildades. Djurgården vann fyra mästerskap under det gamla cupformatet, fyra titlar mellan 1955-1966 och ur det egna minnet (minsann) minns vi tre titlar på 2000-talet. Det ger ’Stockholms stolthet’ elva mästerskapstitlar, vilket delikat nog alltså är lika många som tvillingen AIK. Även i Djurgårdens fall menar vår historiker att det var ett gäng arbetargrabbar som låg bakom bildandet av klubben, men att det inte heller här tog lång tid innan grabbarna ersatts av diverse medelklassfolk. År 1902 hade man en medlemsavgift på tio kronor, och sedan dess har man haft en tydlig medelklassprägel. När vi pratar Djurgården och klassidentitet kan vi tillägga att klubben inledningsvis spelade i röda tröjor, men att dessa snart, symboliskt passande, byttes ut mot de blårandiga. Djurgården fann tidigt sitt hem på Östermalm, där de första fotbollsplanerna i stan fanns. Och det var minsann fina kvarter redan i slutet av 1800-talet, då nästan all fattig befolkning undanträngts från denna del av staden.

Stockholms stora klubbar bildades alltså båda två av stans arbetargrabbar, för att snabbt skifta och finna sig tillhöra det övre samhällskiktet kort därefter. Det hjälper oss onekligen att förstå Hammarbyfansens unika relation till sitt lag. På bekostnad av titlarna och banketterna har man värnat om sin arbetarklassidentitet – och har gjort så även i modern tid, när ekonomin och ’marknadstänket’ blivit ett måste för att hävda sig sportsligt. I början av 2000-talet protesterade fansens våldsamt mot höjda årskortspriser (de var faktiskt långt dyrare med årskort på Söderstadion än på Råsunda eller Stockholm Stadion), och man avsatte hela styrelsen. Jag ska inte gå in djupare på Hammarby och deras identitet – det görs mer och bättre på andra ställen (t.ex. i Peter Billing och Thomas Peterssons Vem vinner i längden) – men jag vill ändå lyfta upp dem för att kontrastera de andra huvudstadslagens tidiga flykt från arbetarklassen.

De andra huvudstadslagen, som alltså möts i kväll. Kungen är infödd hedersmedlem i den ena klubben, men håller på den andra – samma som stadsministern. Jag kan tyvärr inte redovisa kvällens startelvor här, ni får i stället hålla tillgodo med hur det kunde sett ut om lagen mötts för drygt hundra år sedan, när man precis lämnat fabrikernas golv och skaffat sig nya identiteter. Djurgården - AIK alltså, och det här är dåtida faktiska startelvor efter yrke (hämtade från  Torbjörn Anderssons Kung Fotboll). Däremot ställde man naturligtvis inte upp med en 4-4-2-formation, jag har tagit mig friheten att översätta taktiken till nutid (typ), och dessutom placerat ut spelarna efter eget huvud. Vi börjar med storebror, med en månads marginal, tillika kvällens bortalag - AIK.

AIK

(år 1900)

Kommentar: Att målvakten är den ende som inte gått att identifiera tar jag förgivet. Att ’Bagarn’ är mittback känns också givet. Studenten kändes lite vänster, bokhållaren lite höger. Sen ville jag ha spridning  på kontoristerna, de gör nog sitt jobb i respektive lagdel tänker jag mig, och tjänstemannen är en riktig träfot så han får vara vänsterback. Den finlirande guldsmeden förväntar jag mig vinner skytteligan – och guldskon.

Oidentifierad

Kontorist                        Bagare                            Kontorist                        Tjänsteman

Bokhållare                     Modellör                           Kontorist                        Studerande

Guldsmed                        Kontorist

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Målare                            Köpman

Studerande                     Ingejör                             Ingenjör                         Typograf

Kontorschef                    Maskinist                         Postbetjänt                     Typograf

Studerande

DIF

(år 1905)

Kommentar: Jag ställer en student i mål, och förväntar mig att pojkspolingen finner sig i det. En maskinist, ackompanjerad av en postbetjänt, i mittförsvaret känns tryggt. Kontorschefen på vänsterbacken får täcka upp för den alltför offensiva  studenten. Med två ingenjörer på det centrala mittfältet vinner man tveklöst den matchen i matchen. Typograferna kan nog trixa sig fram på högerkanten och komma till inläggslägen. Köpmannen på topp är lite av gubben i lådan, som dyker upp när chansen kommer, om inte annat filmar han till sig en straff i 87:e minuten. Målaranfallaren behöver ingen vidare förklaring.

...vet var jag är man

är var man hamnar

trevar och famlar

lever och andas.